23 juli 2026
– Du planerar hela tiden! utbrister min väninna när vi bilar runt i ett sommarfagert Småland.
– Ja, det gör jag. För då är chansen som störst att saker och ting verkligen blir av, lyder mitt komprimerade svar.
I verkligheten är det ju inte riktigt lika enkelt. En plötslig – egen eller nära väns – sjukdom kan stöta till. Inkomsterna kan sina och man märker att “fattigpensionen” inte riktigt räcker till alla projekt.
Det finns ett ordspråk i den jiddischska traditionen: “Vill du få Gud att skratta så berätta om dina planer!”.
Så är det ju.
Kommer att tänka på en gammal finsk tango, författad av giganten inom genren Unto Mononen och vid namn “Kohtalon tango” (“Ödestangon”):
“Arpa kohtalon on aina arvaamaton, kaikki huomenna voi olla toisin, polku eessäni aina on tuntematon, sinne vie minne määrätty lie”.
Fritt översatt:
“Lyckans lott är alltid oförutsägbar, i morgon kan allt vara annorlunda, den stig jag trampar är alltid okänd, den leder dit det torde vara bestämt”.
Läser på internet om något som kallas “backcasting”. Det är ett nytt ord för mig och modellen tar en liten stund att begripa sig på (om jag nu har gjort det).
Normalt när vi planerar tänker vi strikt framåt. Vi tar alltså vår utgångspunkt i dagsläget och har en önskan om hur en snar framtid ska bli. Typ att den 12 december ska jag festa med mina vänner i Athen.
Backcasting – och än en gång med förhoppningen att jag hajat rätt – tar istället ett framtida tillstånd som utgångspunkt.
En smula tycks det påminna om dessa gamla metoder, där man förväntas “visualisera” uppnådda mål, något som väl förekommer exempelvis inom idrott på högre nivå. Hörde en gång någon säga att “amerikanska sprinters i VM och OS har vunnit sina lopp redan i omklädningsrummet”.
Vi tar ner det hela till en mer konkret och fortfarande personlig nivå; den 12 december om aftonen tänker jag uteslutande tala grekiska (och svenska så klart om någon eller några vänner från den fjällhöga Nord hänger på, många är inbjudna men få anmälda).
Just denna konkreta inre bild av festkvällen har bara några månader på nacken. Den är fullt levande i mitt inre.
Från ett perspektiv bakåt i tiden bestämmer jag (i den mån inget oförhappandes kommer emellan) hur jag vill ha det om aftonen den 12 december och vilka mått och steg som behövs för att visionen ska bli verklighet. Vet en kanontrevlig taverna och ber vännerna i Athen boka.
Den kräver att jag om en stund, innan väninnan finsklektorn Paula dyker upp här på morgoncaféet, tar ett nappatag med Kallifatides grekiskspråkiga roman (har nu nästan kommit halvvägs).
Jag har alltså en klar vision av ett önskat framtida läge och kan nästan i förväg “ta ut glädjen och tillfredsställelsen”. Först återstår dock runt fyra och en halv månads av dagligt, disciplinerat slit.
Och – med sedvanlig reservation för allt som kan inträffa innan dess – i detta fall lovar Orsa kompani att leverera!
Kås