30 maj 2026
Tåget från Jakobstad avgår 11.34. Men själva stationen ligger i en ort som heter Bennäs och tillhör Pederöres kommun, vilken likt Jakobstad har svenska som majoritetsspråk.
Till Jakobstad-Pederöres järnvägsstation är det runt 10 kilometer i sydostlig riktning från Jakobstad, som för övrigt i folkmun kallas Jeppis.
Man kan – om man är en obemedlad frilansjournalist – ta tågbussen ut för några euro. Det är litet bökigt men inget tyder på att de kommer flytta och omplantera järnvägsstationen och spåren in till Jeppis.
Jag kliver på bussen 11.10 och framme i Bennäs hinner jag med nöd och näppe köpa biljett i automaten, för resan till Helsingfors.
På den drygt fyra timmar långa resan till Helsingfors gör jag något nytt; ingenting!
Jo, skalar och äter en banan, så en mandarin och köper en macka samt kaffe från restaurangvagnen.
Gluttar en smula i ÖT, Österbottens Tidning. Men inga andra blad och jag öppnar inte någon av de medhavda böckerna.
Ej heller läser jag eller lyssnar på musik via mobilen.
Och konverserar inte grannen i sätet bredvid. För övrigt en ung finska som hela tiden surfar på internet.
Det var nog igår kväll – efter en middag med bildkonstnären Tanja som illustrerat min senaste bok och copywritern Anders som korrläst den och kommit med nyttiga förslag – som hjärnan liksom stämplade ut och inte ville vara med längre.
Under middagen pratade vi bland annat om stress och dess motsats vila. Anders har den fantastiska förmågan att en hel dag bara koppla av.
Tanja har ännu några år kvar i arbetslivet och jobbar som lärare vid Yrkesakademin i Österbotten. Därtill är hon en flitigt anlitad illustratör och har även producerat ett antal egna barnböcker.
– Jag är jättenoga med deadlines och det kan bli rätt mycket arbete sammantaget. Men till och från finns det ju även litet tid för annat, förklarar Tanja som har mor och far och syster i värmländska Arvika.
Själv är jag litet mitt emellan. Pensionär sedan 2020 men nästan alltid med något jobb för händerna. Jag v e t att det inte är bra med stress, i synnerhet inte för en senior.
Tåget ankommer Helsingfors 15.39. Någon har lämnat kvar ett exemplar av ansedda veckotidningen Suomen Kuvalehti (Finlands Bildtidning). Jag norpar åt mig den och tar spårvagnen hem; 8 268 steg hittills denna dag.
Perfektionismen, går det att tämja en smula? Kanske räcker denna soliga dag i slutfasen av maj 9 000 steg sammantaget?
Längtar efter att återigen bli så där riktigt utvilad som man var i skolåldern efter ett långt sommarlov.
Minns när jag senast, i vintras, besökte Jeppis. Hur jag på hemvägen till Helsingfors korrläste en hel drös kåserier som skulle publiceras och var allmänt speedad.
Vågar man tro att något hänt sedan dess? Kanske en sorts ny förståelse för att utan perioder av vila kommer inte ens kåserandet i längden kännas särskilt skoj.