27 mars 2026
Åker om ett par veckor till Tjeckiens huvudstad, ibland kallad “Zlatá Praha” eller “Gyllene Prag”.
När väninnan från Berlin sedan början av 80-talet, Bettina, ringde och frågade om jag vill åka med henne dit tvekade jag inte.
– Natürlich.
För henne tar resan bara några få timmar med direkttåg. Förmodligen ett snälltåg eller “rychlík” som tjeckerna kallar det. Ser på nätet att tåget ifråga numera heter Eurocity och tar en från Berlin till Prag på drygt fyra timmar.
Själv flyger jag för en billig penning från Helsingfors. Kan fortfarande minnas lukten i kupén på östtyska vagnarna, som tog en till Berlin via Trelleborg och Sassnitz. Och gränsvakterna som kom in i vagnen när tåget nått Sassnitz.
– GUTEN MORGEN, PASSKONTROLLE DER DDR!!!
Det var obehagligt även på gränsen mellan “broderländerna” DDR (Deutsche Demokratische Republik) och ČSSR (Československá socialistiská republika). Minns att de förhörde sig noga angående varför jag ville resa in och tog ifrån mig västerländska tidskrifter, typ Newsweek.
– Jag kan rent visuellt avgöra att detta inte är en produkt vi vill ha in i Tjeckoslovakien, förklarade en tulltjänsteman.
Allt går lättare nu 2026, fast man är så oändligt mycket tröttare och ryser vid minnet av de östtyska liggvagnarna.
Med flyg tar man sig från Vanda till Václav Havel-flygplatsen på runt tre timmar. Där brukar vara gott om taxibilar, men eftersom all lokaltrafik i Prag är gratis för seniorer fyllda 65, går jag till hållplatsen för buss 119 och hoppas sedan av vid tunnelbanestation Nádraží Veleslavín.
Bettina är “huslig” och tar in på en sorts lägenhetshotell med eget litet kök, mitt i smeten, det vill säga på Václavplatsen.
Jag kan med nöd och näppe steka en köttbulle och väljer ett gammalt favorithotell invid floden Moldau. Typisk tjeckisk frukost med “housky” (flätade brödbullar) och “rochlíky” (avlånga, krispiga brödrullar). Kokta korvar är en obligatorisk ingrediens i tjeckiska frukostbufféer. Tjeckerna gillar korvar och därför har de beroende på storlek och form många namn, typ “párky” eller “klobásy” eller “jitrnice”.
Finskan har ju förresten också flera namn på korvar. Minns hur jag och reskamraten Alf under en tur i östra Finland stannade till vid ett stånd där de sålde dylika.
– Saisinko makkaran? Kan jag få en korv? frågade jag och pekade på små kokkorvar.
– Tämä ei ole makkara, se on nakki. Det här är inte korv, det är knackkorv, rättade den gamle mannen och ville bara ha ett par euro för läckerheten (knackkorvar är små, kokta och påminner om det svenskar väl kallar wienerkorv).
Åter till veckan med Bettina. Jag har lovat att ge henne litet “personlig guidning” i form av att vi uppsöker platser dit turister vanligtvis inte hittar. Plus så klart de givna turistmålen: Pragborgen, Václavplatsen, Judiska kyrkogården m m.
En enda sak oroar en smula. Är man inte van vid att ha en annan människa inpå sig all vaken tid, så kan det bli tröttande. För bägge parterna.
Därför tar jag med mig en tredje reskamrat: “Mitéres kai gioi” (“Mödrar och döttrar”) av Theodor Kallifatides.
Bettinas far var en i Tyskland relativt känd konstnär. Ska hjälpa henne att hitta de konstmuseer som kan tänkas vara mest intressanta.
Själv är jag inte speciellt kulturellt lagd. Så jag väntar gärna under tiden på typ något café med näsan i nämnda bok.
Att studera nygrekiska – på kanske femte eller sjätte året – är förresten nog också någon slags kulturell aktivitet.
Fast det enda jag bryr mig om är, ärligt talat, att var gång jag öppnar en grekisk bok och har lexikonet till hands så tänds det liksom nya gnistor i hjärnbarken. Nervbanor kopplas ihop på nytt vis och livet känns plötsligt aningen mer uthärdligt…