30 augusti 2026
Tisdagen den 18 september 1973 fick jag och mina skolkamrater vid Sanda gymnasium i Huskvarna en stunds ledigt från undervisningen. Vi gick ner för en slänt och till närbelägna motorvägen E4, som sträcker sig från Torneå i Finland till sydsvenska Helsingborg.
Kung Gustav VI Adolf hade en tid varit sjuk och vårdats på Helsingborg lasarett. Ett blödande magsår hade gjort att han den 13 augusti förts dit, från sommarresidenset Sofiero slott.
Precis som i dessa dagar stundade ett val i Sverige. Kungens sjukdom lade delvis sordin på stämningen och jag minns att i det bads i många kyrkor för den åldrige monarken.
Läget spetsades till när bankrånaren Jan-Erik “Janne” Olsson den 23 augusti gick in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm och tog fyra anställda som gisslan. Han krävde
– förutom en bil, en summa pengar och vapen – att den i Sverige kände brottslingen Clark Olofsson skulle släppas fri.
Efter 131 timmar upplöstes dramat sedan polisen borrat hål i taket och släppt ner gas, vilket gjorde att Janne och Clark kunde gripas. Det märkliga med händelsen var, att gisslan på något sätt efter en tid tycktes ha börjat utveckla viss sympati för förövarna.
Det är från dessa dagar vi har fått uttrycket “stockholmssyndromet”, ett återkommande psykologiskt fenomen vid gisslantagningar och som innebär en slags identifikation med gärningspersonerna.
Kung Gustav VI Adolf avled den 15 september 1973, i en ålder av. 90 år. Tre dagar sedan fördes han i begravningsbilen, en svart Chevrolet, från Helsingborg upp till Stockholms slott.
Vi elever vid Sanda gymnasieskola i Huskvarna fick alltså vår alldeles egna chans att ta farväl av den gamle kungen. Jag minns så här efteråt nog bara att kortegen for förbi ganska snabbt.
Men händelsen väcktes till liv när norske kung Harald V för två dygn sedan avled, och sedan i kortege fördes genom Oslo – från Rikshospitalet till slottet.
Monarkin har i modern tid alltid haft en stark ställning i Norge. Den nuvarande kungafamiljen är av ätten Glücksburg och tillträde i samband med upplösningen av unionen med Sverige, 1905.
Monarkin spelade en viktig roll för norrmännen under andra världskriget. När tyskarna ockuperade landet den 9 april 1940, vägrade kung Haakon VII att erkänna marionett-regimen, ledd av den herostratiskt ryktbare Vidkun Quisling (Herostratos brände 356 före Kristus ner Artemistemplet i Efesos för att bli berömd, och blev det men i negativ bemärkelse).
Brittiska flottan evakuerade kung Haakon VII och kronprins Olav. Från Storbritannien sändes regelbundet via BBC meddelanden avsedda att stärka norska folkets motstånd mot ockupanterna.
Svenskfödda kronprinsessan Märtha och hennes tre barn prinsessan Ragnhild, prinsessan Astrid och prins Harald sökte sig först till Sverige – dit de med nöd och näppe släpptes in (med hänvisning till den strikta svenska neutraliteten).
Fram till krigsslutet vistades de så i USA, där Märtha kom att utveckla en nära vänskap med president Franklin D Roosevelt och dennes hustru Eleanor.
Jag har alltid känt någon slags sympati för norrmän, dock inte vistats så mycket i deras land. En av mina norska väninnor är före detta fritidspolitiker och vänster, men jag uppfattar det som att monarkin nog även för henne fyller en roll.
När nytillträdde kungen Haakon VIII igår kväll via televisionen höll tal, uppehöll han sig av naturliga skäl mycket vid sin avlidne fars mänskliga kvaliteter:
“Kjære faren min, takk for at du var en så god pappa for Märtha og meg. Varm og trygg. Også var du en lun og morsom bestefar. En kjærlig og omtenksom ektemann.”
Det har, lindrigt uttryckt, blåst rejält kring det norska kungahuset. Som jag förstått det, har detta dock inte på minsta vis rubbat kung Haralds auktoritet.
Han har liksom stått över det hela – vilket ju är fint att konstatera. Det tog ju lång tid innan kung Olav accepterade sin sons val av hustru, man får intrycket av att drottning Sonja också med tiden skapat sig en plats i norrmännens hjärtan.
Turbulensen i den norska kungafamiljen har nog gått få förbi – även här i Finland har dess yngre medlemmar flitigt förekommit på löpsedlarna. Märk dock att Marius Borg Høiby formellt inte är en del av kungafamiljen.
Han är drottning Mette-Marits son i en tidigare relation, med finansanalytikerna Morten Borg. Kronprinsessan Ingrid Alexandra samt prins Sverre Magnus är hans halvsyskon.
Monarkier är sig en slags anomali. I moderna demokratiska länder går ett ämbete i arv.
Brittiske kung Edvard VIII lämnade i december 1936 över kronan till sin yngre bror prins Albert, hertigen av York, för att få friheten att gifta sig med frånskilda amerikanskan Wallis Simpson. Albert tog sig som regent namnet Georg VI.
Några sådana spektakulära händelser lär vi knappat få se i något av de nordiska kungahusen. Många håller förresten säkert tummarna för nyblivne kung Haakon VIII.
Han ger intryck av att vara en sympatisk gutt.