16 maj 2026
Sista kvällen uti monarkin. Solen sprider generöst sitt guld över Sveriges land.
Efter tio sprängfyllda dagar här orkar jag knappt längre tänka en rätlinjig tanke. Det här får bli litet bubbel babbel på kvällskvisten.
Min förträfflige förläggare Allan Blom har åstadkommit ännu ett program i serien “Bloms Bästa Bitar”. Gäst är min utan konkurrens bäste vän bland rikssvenskar i Finland; copywritern, jazzmusikern och den därtill otroligt godhjärtade Anders Lindh.
Han bor i Jakobstad med hustrun som har det fina förnamnet Sonja. Och så leder han “Anders Lindhs orkester” – en samling ytterst skickliga amatörer med ett enormt svängigt sound.
Inom parentes skulle det vara skoj att få sjunga en låt med detta eminenta gäng. Kanske “All of me”, i Gunnar Svenssons tolkning; “Ål av mig, du tog en ål av mig”.
Jag märker alltmer hur språkligt beroende jag blir av Anders. Till hans förtjänster hör att han inte kan mer finska än yksi, kaksi och kolme (det går ett rykte att han övar på neljä, alltså fyra…).
Numera sänder jag i princip allt jag skriver till honom, och rätt ofta har jag gjort mig skyldig till någon så kallad “fennicism”. Det är ord och vändningar som påverkats av Finlands majoritetsspråk.
En gång hade jag en finlandssvensk väninna och istället för att fråga om jag saknade henne sade hon:
“Har du ledsamt efter mig?”.
När Finlandsbåten lägger ut klockan 16 i morgon är det många jag kommer att “ha ledsamt efter”. Jag har redan kåserat om så gott som alla den gångna veckan.
Märker på senare tid att jag “har ledsamt” efter min mor. Hon fick inget lätt liv. Men av henne lärde jag mig att inte löna ont med ont, att aldrig ljuga och att man kan glädjas även över små saker här i livet.
Hon bar alltid på en oro. Skulle det bli något vettigt av sonen. Han kom ju visserligen hem med goda betyg, men kommer han att hitta ett riktigt jobb eller försöka dra sig fram som halvlyckad trubadur?
Nils Ferlin har ju tillägnat en av sina finaste dikter sin mor:
“Jag lärde mig gå på händer och strax måste mamma se.
Hon var den förnämsta publiken, fem öre tog jag entré.
Det hela var bara ett vedskjul, men störde ej minsta grand.
Och cirkusens namn var präktigt, den hette Tigerbrand.
Succén var klappad och given, parketten glad och förnöjd.
Men cirkusartistens bana blev ganska brant och fördröjd.
Rätt illa for han i världen och mager blev han och skral.
Men ett tu tre, hur det kom sig, fick han upp en saltomortal.
Då kom där ett pris, i våras kom där en medalj också.
Det skulle ha glatt hans mor, men hon var inte hemma då.
Hon reste så brått och vida, hon bor i ett annat land.
Långt bortom pris och medaljer och Cirkus Tigerbrand.”
Denna gyllene afton efter en obeskrivbart fin Sverige-resa skär Klarabohemen Nils Johan Einar Ferlins (1898-1961) text som en pil rakt in i mitt hjärta och aktiverar tårkanalerna.
Jag hade så gärna tillägnat mor Ingrid Gunhild någon av mina böcker.
Men precis som sin son bor hon numera i ett annat land.