12 april 2026
Ölkrogen U Fleků var under en period på 80-talet snudd på mitt andra hem i Prag.
Dels så klart för det svarta hembryggda ölet, men också för att där satt så många östtyska ungdomar. Hit kunde de åka utan pass, på sitt så kallade Personalausweis.
DDR både fascinerade och förskräckte. Ofattbart med en stat vars ledning beslutat att man ska skjuta (Schiessbefehl) mot dem som försöker lämna arbetarnas och böndernas drömrike utan tillstånd.
En av de första gångerna på krogen råkade jag visa några östtyska ungdomar mitt Interrailkort.
Veckan därpå skulle j a g vara i Paris. En resa d e kunde företa först som pensionärer, förmodligen med minimalt med västvaluta.
Jag visade därefter aldrig mer något sådant kort eller svenskt pass, tyckte så oerhört synd om östtyskarna.
Minns att ett nyhetsmagasin skrev att “DDR är det enda land i världen där unga människor längtar efter att gå i pension”…
Våren 2026 besöker jag åter U Fleků. Ölet som på 80-talet kostade ett par spänn i svensk valuta, betingar nu ett pris om runt 45 svenska eller drygt fyra euro och glasen är mindre.
Men jag har inte gått dit för ölen, utanför att träffa Jaroslav (som egentligen heter något annat). Vi blev kompisar runt nyåret 1979/80 då jag gjorde min andra resa till Prag.
Jaroslav bodde på ett studenthem och delade rum med ryssen Nikolaj (namnet är fingerat). Även honom blev jag vän med och eftersom jag vid denna tid läste ryska på Stockholms universitet gav han mig ryska böcker mot att jag köpte och till honom tog med svenska träskor.
Min vän Jaroslav berättar, att Nikolaj åkte hem till Moskva i förväg och dog ung. Han hade en faiblesse för vodka, men orsaken kan så klart ha varit någon annan.
– Jag dricker rödvin på kvällarna med min flickvän. Men inte alls som förr om åren, berättar Jaroslav.
– Jag kan också dricka litet rödvin när livet känns enformigt, men mindre än tidigare och bara om kvällen, svarar jag,
Jaroslav var länge journalist, Men även om han säkert aldrig gjorde sig känd som någon propagandist för den gamla regimen, blev det svårt när nya vindar blåste.
Med en kompis bytte han spår och blev “affärsman”. Detta utan någon ekonomisk kunskap. Äventyret slutade med en skuld han kommer att få leva med livet genom.
– De drar en summa varje månad. Men jag tycker nog att jag klarar mig på pensionen och min flickvän jobbar fortfarande. Så vi får det att gå runt.
Vi lämnar krogen och åker till mitt hotell och jag tar hissen upp för att hämta ett ex av min första kåseribok, från i förfjol. Berättar att min andra kåseribok kommer ut just nu i dagarna.
– Jsi slavný (du är berömd), utbrister Jaroslav när han ser min nuna på bokens baksida
– Det tror jag inte. Och skulle så vara spelar det inte någon roll i vår ålder. Det enda man vill är att hälsan inte helt ska svika, svarar jag och ser i mobilen att jag faktiskt avverkat nästan 15 000 steg denna soliga pragdag.
Jaroslav berättar, att hans son nu är 22 och har studerat bland annat i Maastricht.
– Jag är mycket stolt över honom. Ska visa honom boken, om du skriver en dedikation.
Det gör jag: “Mému věčnému příteli Jaroslavovi.” (”Till min evige vän Jaroslav”).
I december fyller vi båda 70. Jag bjuder honom att komma ner till Athen och fira med mig den 12. Själv fyller han ett par veckor senare.
– Det blir kanske svårt. Men jag hoppas du snart kommer ner till Prag igen, säger han och vi skiljs med en björnkram.