18 juli 2026
Föreställ dig att du vill börja studera ryska. Vi är kompisar och jag ställer gärna och utan krav på ersättning upp.
Vi tar det via nätet och jag skickar mitt första mail: Привет, как дела? Все хорошо?
Lättbegripligt, inte sant..?
Du ringer upp mig:
– Tack för mailet, men jag förstår inte ett jota!
– Aj då, vad är problemet?
– Bokstäverna, en verkar bakvänd och en påminner om trafikmärket för järnvägsövergång…
– Ok, men jag har nog inte tid att gå igenom det ryska alfabetet. Som förresten kallas det kyrilliska alfabetet och används i flera slaviska språk.
– Men hur ska…
– Du jag fick litet brådis, tjingeling!
Dialogen är så klart påhittad, men kanske säger den ändå något om hur det är för den som aldrig haft en sekunds datorkunskap i skolan och måste försöka klara sig i det nya sköna IT-samhället.
Att lära sig ett språk påminner om att bygga ett hus. Jag är helt opraktisk, men ser ju i Kampen där jag bor hur nya byggnader kommer till.
Och från barndomens Nässjö, – där järnvägsarbetarna på fritiden hjälpte varandra att bygga egnahem – minns jag cementblandarna och att man påfallande ofta börjar med att gjuta grunden…
Vad gör den som inte har någon som helst IT-grund???
Nu kan man naturligtvis påpeka, att vi alla har ett slags eget ansvar vad gäller att försöka lära oss grunderna i dator- och mobilkunskap. Jovisst, men jag tror många av oss äldre har starka spärrar.
Jag hade alltid högt betyg i matematik, fram till årskurs åtta då familjen flyttade från Nässjö till Huskvarna. På mattelektionerna stötte jag på något dittills helt okänt: x och y och a och b och c etcetera.
Man hade lika gärna kunnat ge mig en text på ryska eller kinesiska…
Matematikbetyget sjönk som en gråsten, ingen lärare tog sig eller hade tid att förklara varför de på Alfred Dalinskolan delvis bytt ut siffrorna mot bokstäver. Och jag grubblade enormt mycket över vad som var nyttan med alla x och y etcetera.
Minns att jag i någon slags desperation skrev mitt livs första tidningstext – en insändare till lokaltidningen Jönköpings-Posten och där undrade vad som var vitsen med den för mig nya och okända matten.
Nu, 56 år senare, på morgoncaféet i stadsdelen Kampen tar jag hjälp av AI och tror jag kanske en smula anar en vits med att försöka räkna fram okända algebraiska värden.
Hade någon, när det begav sig, haft möjlighet att sätta av säg åtminstone ett par timmar för att förklara skulle enormt mycket ha varit vunnet.
Ity jag är hoppeligen inte helt bakom flötet…
För några decennier sedan – när man i jobbet började använda laptops – köpte jag några datorböcker. Men jag lyckades inte gjuta någon grund. Inte se några sammanhang. Begreppen var så många och jag visste väl med nöd och näppe att det därborta i Amerikat fanns två herrar som hette Gates och Jobs…
Den inledande parallellen med kyrilliska alfabetet haltar betänkligt. Detsamma har trots allt bara dryga 30-talet bokstäver och tog mig, som 14-åring på en ABF-kurs i Jönköping (motsvarar vårt Arbis), nog inte ens en halvdag.
Men när jag vid tillfälle har försökt hjälpa någon “vuxen” vän med elementär ryska, inser jag problemet. Där finns inte sällan en mental spärr. Och kanske vill man komma igång med att använda språket genast, inte svettas över bak och framvända bokstäver…
Jag tror att det finns bataljer man så att säga inte kan “vinna”. Främst handlar det väl om IT i ekonomiska sammanhang. Det är för omständligt att försöka sy in de få sedlar jag eventuellt äger i madrassen. Och att sedan kuta iväg med madrassen till bankfacket.
I vissa avseenden tycker jag därtill att exempelvis mobilbanken är fenomenal. Ta funktionen med vilken man kan “pausa” ett betal- eller kreditkort.
Jag råddar (finlandssvenska för att stöka till det) lätt och det händer att ett kort förkommer. Tidigare var man tvungen att ringa banken och be dem spärra för gott. Samt vänta en vecka på nytt kort.
Nu är det så mycket enklare att själv i mobilbanken sätta en temporär spärr och sedan upphäva den när man – i nio fall av tio – har upphittat kortet ifråga.
Det fenomenala med pensionärslivet är, att man ju har obegränsat med tid och även kan ta sig an sådant som är förknippat med skyhöga mentala spärrar.
Mitt närmaste mål är att försöka lära mig skapa e-fakturor, utan att varje gång behöva beställa tid på banken och få det gjort där. Och kanske även försöka komma underfund med vad mobiltjänsten “Siirto” går ut på.
“Siirto är Finlands första och största mobila betaltjänst för realtidsbetalningar från konto till konto”, läser jag på internet.
Typiskt nog har jag inga problem med att konstatera att “siirto” betyder “överföring”. Klart som korvspad att det kommer från verbet “siirtää” som betyder “flytta”. Och i genitiv sker en så kallad stadieväxling, -rt blir till -rr, alltså ”siirron”.
Vi kan enkelt konstruera verbalsubstantivet “siirtyminen” som avser en “förflyttning”. Eller “siirtymäkausi” som är en “övergångsperiod”. Och flyttar man permanent från ett land till ett annat är man “siirtolainen” eller “utflyttare”.
Ska vi kanske roa oss med att böja verbet i presens? Kör i vind:
Minä siirrän (jag flyttar), sinä siirät (du flyttar), hän siirtää (han/hon flyttar), me siirrämme (vi flyttar), te siirrätte (ni flyttar), he siirtävät (de flyttar).
När vi ändå är på G kan vi kanske även roa oss med passivformen siiretään (det flyttas).
Vad betyder då de kyrilliska meningarna i början av kåseriet:Привет, как дела? Все хорошо?
De uttalas “Privjet, kak diela? Vsiå charasjo?
Och uttolkas: “Hej, hur är läget? Är allt ok?”
Milda Matilda om IT vore åtminstone hälften så enkelt!