6 maj 2026
Drygt tre timmar före flygets avgång sitter jag på Vanda flygplats och fikar. Mobilen på laddning och upp med laptopen.
Virrigt värre på morgonen. Hittade inte mitt finska ID-kort, men har även finskt pass. Slänger mig på luren, eller rättare sagt tar upp mobilen och ringer polismyndigheten.
I Finland frågas vid sådana tillfällen om man vill ha service på finska eller svenska.
Även om pulsen är litet väl hög, trycker jag på knappen för betjäning på finska. Jag missar ALDRIG ett övningstillfälle.
Det är för övrigt mitt tips till dig som vill bli bättre på något främmande språk: Var fanatisk! Missa aldrig minsta lilla tillfälle att öva. Hör du en fransman på bussen, se till att få upp konversation!,
Jodå, får jag veta, en förlustanmälan görs på nätet. Jag är ju en total IT-invalid men efter litet stön och stånk har jag fått iväg min anmälan och tryckt på “lähetä” (“sänd”).
In så med litet medicin, av den sorten man plötsligt tvingas ta i 70-åldern. Hittar inte en eller två paket som jag vet läkaren skrev ut. Bökigt som attan, men med fullt bagage går jag till apoteket i samma hus som där jag bor.
En härlig dam som är apotekare och på finskt manér äger butiken tar emot.
– Nyt tulet entistä rikkaampi (Nu kommer du bli ännu rikare)! meddelar jag och hon letar fram de medikamenter som fattades mig.
Min apotekare ler så varmt och önskar god resa, när hon försäkrat sig om att jag lyckats trycka ner återstående piller i min kabinväska.
I Sverige om några timmar. Även om jag följer svenska media dagligen är mycket nytt och okänt. Ingen märker att jag kommer utifrån för mitt svenska uttal är perfekt, låter en aning som göteborgska.
Här i Finland, där jag känner mig så totalt hemmastadd, avslöjas jag nästan innan jag öppnat munnen.
Tänk om man kunde “göra en Kallifatides”, ha kvar sin brytning men i övrigt lära sig det nya språket intill perfektion.
Nog aningen sent, vad finskan anbelangar. Och ännu senare med nygrekiskan. Men ånyo släpar jag med mig hans “Mitéres kai gioi” (“Mödrar och söner”) in i kabinen, tar fram läsglasögonen och det grekisk-svenska lexikonet. Tio minuter under korta resan är mer än noll minuter. Två tre nya glosor måste jag klara.
Intervjuade denne högst sympatiske herre för några månader sedan. Artikeln fick rubriken “Jag orkar inte göra några resor längre”.
Står hälsan bi kommer jag också, i den bemärkelsen, bli alltmer “kallifatidiansk”.
Gäller förresten även Dig – kära eventuella läsare.
Carpe diem!
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet