14 maj 2026
Min lilla Eriksgata är inne på åttonde dygnet. Dagen är vigd för en träff med vännen Johan från Huskvarna.
Vi blev kompisar redan på Alfred Dalinskolans högstadium, och hade vår klasslärare Alf Svensson haft någon fan club skulle vi gladeligen ha värvat medlemmar och kutat runt och satt upp klistermärken.
I övrigt var högstadiet i Huskvarna – urkk!
Jag längtade som galen efter klasskompisarna i Nässjö, men något lindrades nöden när Johan och jag blev polare.
Han var och ÄR sanslöst begåvad. Skulle tveklöst ha kunnat nöta brallorna på VD-stolen i vilket börsföretag som helst eller blivit forskare på Harvard.
Istället blev han ledare för Origo Resurs, en organisation som jobbar för att hjälpa personer som av olika anledningar har svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Johan var och är kristen. Men inte på det där dystra, trångsynta sättet man ibland stöter på. Ej heller är han moraliserande.
Han och frun Barbro har tre döttrar – hur många barnbarn de har vet jag faktiskt inte, men gissar att de sammanräknat nog skulle kunna bilda ett fotbollslag…
Johan är – vad jag tyckt mig märka – en utmärkt far och morfar. Ibland kan han haspla ur sig något om att han skulle ha jobbat mindre och ägnat mer tid åt familjen.
Jag VET, att när någon yttrar sig på det viset är han eller hon bergis så pass bra och god man kan bli i den krävande rollen.
Vi traskar runt i mina tidigaste barndomstrakter. Kvarteret Professorn. Trädgårdsgatan där familjen först bodde. Anneforsvägen dit man gick för att i butik få mjölk uppfylld i en brun glasburk.
Så förhör jag mig en smula hos min vän, om hur han idag ser på andliga ting.
– Gud är så otroligt mycket större än vi på något vis kan begripa, svarar han och berättar att han tagit paus från gudstjänstbesöken.
– Själv försöker jag ibland besöka högmässan i Olaus Petri svenska kyrka i Helsingfors, kontrar jag. Vad som drar, förutom en trevlig präst och fina kyrkobesökare, är nog att gudstjänsterna aldrig är länge än en timme…
Så samtalar vi en smula om medvetande och materia. Johan hade högsta betyg i matte och fysik och var NA-läraren Lindgrens ögonsten.
Professorn i nanoteknik vid Uppsala universitet Maria Strømme väckte stor uppmärksamhet nyligen genom att förfäkta teorin, att medvetandet uppstod före tid, rum och materia.
Hon fick en hel del kritik av svenska kollegor.
– Flera framstående fysiker har framfört liknande resonemang, förklarar Johan och jag nickar, trots att jag bara hade trea i fysik.
Så framför jag en egen liten tanke:
– Varför säger man till exempel att “Nu vill jag sköta min kropp”? Då borde det väl existera något mer än bara den materiella kroppen…
Så berättar jag om min käre vän, som jag också lärde känna på Alfred Dalin, och som även han är entusiastisk medlem av The Alf Svensson Fan Club.
– Vännen petade i tonåren i sig på tok för mycket sådan där vätska, som gör att det bubblar i skallen. Därefter låg på intensiven i några dygn och svävade mellan liv och död.
– Han har berättat ett flertal gånger; om tunneln, om ljuset, om hur allt bara var kärlek och att han inte ville återvända. Det intressanta med denne käre kompis är att jag aldrig hört honom producera en enda lögn.
Vi traskar vidare och lämnar “de yttersta frågorna”. Efter två timmar och med flåset helt under kontroll tar vi oss så till Akropolis.
Ja, alltså inte till akron (ἄκρον) plus polis (πόλις) – “stadens högsta punkt”. Nässjö är ganska platt.
Men invid Södra Torget, nära äldreboendet Parkgården, finns en utmärkt taverna som också heter Akropolis.
– Írthame na fáme káti kaló (Vi har kommit för att äta något gott!), förklarar jag och vet att Johan känner mig så pass väl, att jag alltid övar främmande språk när minsta lilla tillfälle uppstår. Behöver inte något beröm just i den grenen.
Medvetandet klarar dock efter måltiden inte av att hitta det nygrekiska ordet för “räkning/nota”, men vår unge grekiske vän kommer till undsättning.
– Apódiksi.
En fika på anrika Thimons konditori. En björnkram. Johan har fått min nya bok med signering. Får en impuls att berätta, hur den i Finland anses som mycket effektiv mot sömnproblem.
Men medvetandet säger stopp. Det är hög tid att försöka skaffa sig litet bättre självförtroende.
Jag vet att Johan gillar mina små skriverier och är bergis på att han formligen kommer att älska bildkonstnären Tanja Aumanens superba illustrationer.