20 mars 2026
Finland har för nionde året i rad utnämnts till världens lyckligaste land. Detta enligt något som kallas The World Happiness Report och redovisas av Oxfords anrika universitet.
Med automatik dyker i detta sammanhang artiklarna upp i inhemska pressen, där finländarna bedyrar att de inte alls är särskilt lyckliga…
– Jämfört med andra länder där det finns krig och hungersnöd har vi det bra, fastslår dock Mariia Suvanto i finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet.
Kompisen Pyry Korhonen håller med:
– Men läget med arbetslösheten är ju väldigt illa och många mår dåligt på grund av det. Det finns tillräckligt med resurser för ett basliv men inget mer, fyller han i.
Jag har ju blott och bart bott i Finland i 30 år och vet inte om jag ska kommentera…men ordet “lycklig” skulle jag nog inte applicera på finländaren i gemen.
Min tanke är att det snarare handlar om “förnöjsamhet”. Bonden Paavo i Johan Ludvig Runebergs dikt blandar hälften bark i brödet.
Finländarna stod mot varandra i ett inbördeskrig, som sedan kom att följas av vinter- och fortsättningskriget mot Sovjet. På 60-talet inleddes ett lämmeltåg till Sverige, där lönerna var högre och standarden ojämförbart bättre. Finland åderläts.
Som född på 50-talet i Sverige har man inte det perspektivet. Allt blev hela tiden bara bättre. När stora delar av Europa låg i ruiner spottade svenska fabriker ut varor till såväl inhemska som utländska marknaden. “De stigande förväntningarnas missnöje” kallade Erlander det faktum att reformarbetet inte riktigt höll takten, något som också kom att förknippas med Palme.
Jag vet inte om finländarna någonsin haft ett sådant missnöje. Med en fullständigt ofattbar sisu höll de Röda Armén stången. Trots ett ofantligt krigsskadestånd och utresevågor är Finland idag ungefär på svensk nivå ekonomiskt (fast statsskulden oroar och arbetslösheten likaså).
Min tanke är, att man i dessa barometrar blandat samman “lycka” med förnöjsamhet. Minns hur jag för finska väninnan Marjukka refererade att samtal jag råkat avlyssna på en krog. Ett medelålders par klagade sinsemellan på maten men när kyparen frågade hur det smakat, var enda svaret: nåja.
– Sören, du måste förstå att många äldre finländare är tacksamma över att de idag kan äta sig mätta och har nog med kläder och annat. Sådant är inte självklart för oss.
Nej, “lyckligt” skulle jag inte använda för att beskriva Finland. Men som jag ser det har det finländska samhället en styrka i sin stabilitet. Ringer du en myndighet blir du inte “duad” och ingen vill heller veta hur du som person har det eller önskar dig “trevlig fortsättning på dagen”.
Här utför man det som ska göras och mungiporna kliar väl inte alltid örsnibbarna. Men tåget Finland tuffar ändå oförtrutet på.
Se siitä – Nog om det!
P S Pojknamnet Pyry, som förekommer i detta kåseri, betyder “snöby” eller “snöstorm”. En sådan upptäckt kan åtminstone hålla mig, som evig finskstuderande, lycklig i flera minuter…