26 mars 2026
Vet inte om det är lyckligt eller inte lyckligt, men det står en hel del om lycka i finländska blad just nu. Lyckligtvis även på svenska.
Hufvudstadsbladet har intervjuat Erik Angner, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och på bilden ovanför artikeln ser han klart lycklig ut.
När han härförleden släppte en video och förklarade, att finländarna inte alls är lyckligast i världen slutade det litet olyckligt:
“Svenskarna är bara avundsjuka”. “Svenskarna är dåliga på att förlora mot Finland”. “Ta en fika och försök nästa år igen”, löd kommentarerna.
Lyckligtvis har professorn fått chansen att bemöta ovanstående olyckliga kommentarer:
– Jag blev överraskad över hur mycket anstöt videon väckte. Slutsatsen i den var ju inte att Sverige skulle vara lyckligare än Finland.
Till all lycka utvecklar Angner i HBL vad han egentligen ville ha sagt. Man måste skilja mellan begreppen “lycka”, som är känslobaserat och “tillfredsställelse”, som är graden av nöjdhet.
– Det handlar om var man lägger ribban, hur höga förväntningar man har, förklarar han.
Vilka toppar då “lycklighetsligan”? Jo, guatemalaner, paraguayaner samt senegaleser. Alltså inga länder som ekonomiskt toppar någon lista.
– Finland vinner ändå det race som räknas. Man är nöjd med livet och man uppskattar det man har, sammanfattar professorn.
Lycka är nog något man ofta förknippar med unga år. Liksom olycka.
Jag kan bara minnas två tillfällen då jag i vuxen ålder känt total eufori.
Det första var när jag, i mitt lilla kyffe på Tegnérgatan i Huskvarna, som 19-åring fick ett brunt kuvert från Journalisthögskolan i Stockholm. Där stod att jag var välkommen till uppropet måndagen den 10 januari 1977 på adress Gjörwellsgatan 30.
Jag gav upp ett glädjetjut som torde ha hörts nästan ända bort till grannstaden Jönköping…
Det andra var när jag, som 25-åring och efter 25 körlektioner, fick den eftertraktade “lappen” redan vid första uppkörningen. Senast jag körde bil var kanske i Kalifornien för decennier sedan, men körkort är ju alltid bra att ha.
Den 15 januari 2027 har vi återträff och firar att det då gått drygt 50 år sedan vi trädde in lokalerna på Gjörwellsgatan. Festligheterna går av stapeln i mer centralt belägna lokaler.
Lyckligtvis har jag redan bokat in hotell alldeles i närheten.
Olyckligtvis kan jag inte komma med bil, ity någon sådan har jag aldrig ägt.
Lyckligast så – kanske. För det torde väl bli en och annan Ramlösa…