4 april 2026
Makarna Vineta och Pehr-Johan Björksten bor i Helsingfors grannstad Esbo. De har byggt företag, fostrat barn och alltid varit noga med att ta sköta sin hälsa.
För elva år sedan fick han diagnosen Alzheimer. Sjukdomen har långsamt progredierat och nu beskriver hon det som att hennes man befinner sig i slutfasen.
Det är en förskräcklig sjukdom. Jag vet, eftersom jag haft några närstående som försvunnit i den.
Hufvudstadsbladet beskriver i ett finstämt reportage hur makarnas liv blivit allt svårare.
– Han känner inte igen mig längre. Han vet inte vart han ska gå och kissa. Ibland frågar han vad jag heter, om jag är pojke eller flicka, berättar hon.
Sjukvården i Finland blir allt mer pressad. Nedskärningar är ständigt på tapeten. Inte minst är det svårt att få vård på svenska.
Pehr-Johan Björksten har nu fått en vårdplats två veckor per månad – men den är finskspråkig.
– Antingen tar du en plats på finska eller så får du vänta. Det är kö till alla svenskspråkiga platser eftersom de är för få, säger Gustav Båsk, medlem i äldrerådet i Västra Nylands (en del av Södra Finlands län) välfärdsområde till Hufvudstadsbladet.
Finlandssvenskarna var i fjol, enligt Statistikcentralen som motsvarar Sveriges SCB, runt 285 000. De har ett eget nät av institutioner, från dagis till högskolor, men sprickorna är bitvis uppenbara.
– Det är svårt att få vård på svenska. Nyligen hände det mig att jag blev utlovad en svensktalande läkare. ”Puhutte varmasti paremmin suomea kuin minä ruotsia” (Ni talar säkert bättre finska än jag svenska), sade han när jag steg in i mottagningsrummet, berättar en äldre finlandssvensk bekant för mig.
Det krävs inget större mått av empati för att förstå hur mycket det betyder, inte minst för en svårt minnessjuk person, att få vård på sitt eget modersmål.