12 maj 2026
Vaknar upp i ett regnigt Gränna. Tänker på den helt fantastiska gårdagsaftonen med vännerna Alf och Sonja.
Och på promenaden utmed Vättern samt fiskgrytan tillsammans med min så musikaliska ungdomsvän Elisabeth.
Ska göra en passansökan i Jönköping och sedan ta in på Hotell Högland i Nässjö. Fantastiskt hotell med världens godaste smålandskorv.
Varför gör jag denna årliga resa? Måste tillstå att det kändes tungt att stiga på planet i Helsingfors. Ett alldeles för mättat program.
I fjol blev det 21 dagar i sträck i Sverige. Det kommer jag aldrig att upprepa!
När regnet duggar i Gränna försöker jag förstå vad de här resorna egentligen innebär. Kanske kunde man använda ordet “livsresa”.
Har man (i augusti) bott 30 år utomlands är Sverige en smula exotiskt. Jag har lärt mig, att kontanter knappt existerar här. Börjar också vänja mig vid att svenskarna är så mycket mer sociala än finländaren i gemen. Mycket leende och småprat.
Vad gör jag här? Vad kan ordet “livsresa” innefatta?
Ett scenario som jag försöker undvika att tänka på är, att ligga på långvården i Finland och inte få några besök. Senaste läkarbesöket gick bra, så det finns hopp om att så ej kommer att bli fallet.
Men vad tråkigt det måste vara, att mot slutet av livet känna att man har så mycket outrett. Att det är för sent att ta tag i brustna relationer.
Så kommer jag i alla fall INTE att få det. ALLA som betyder något har jag en relation till. I maj månad varje år träffar jag barndomsvännerna från småskoleklassen, besöker mina kusiner och andra nära och kära.
Det finns inget som inte är sagt. Som inte är utrett. En önskan vore att också kunna spruta litet tårar, ungefär i takt med gränna-regnet.
Men det är ju trots allt bara ett yttre attribut.
Bokar in mig igen för fyra nätter på härliga Hotell Högland. Ska läsa en bok som förberedelse för en intervju i Stockholm på lördag. Kanske ges det chans till en fika med någon nässjökompis.
En smolk i bägaren är det tyvärr ganska många gamla bekanta och vänner som INTE svarar på tillrop. Känner att jag måste “jobba med det” rent mentalt.
Det är ett sorgearbete att inse att vissa relationer – även till nära personer – inte kommer att återtas. Det är som att försöka blåsa eld i en vedugn som för längesedan slocknat.
Men jag vet i alla fall att JAG har gjort min del. Sträckt ut min hand och inbjudit till gemenskap.
Nu längtar jag allra mest efter den prickiga smålandskorven.