4 mars 2026
Min faster Nanna i Oskarshamn fyller 90 om några dagar. En ansenlig ålder.
Vi fick kontakt i maj i fjol, efter uppehåll på mer än 60 år. Jag sökte medvetet upp henne – inte minst för att kontakten med hennes framlidne storebror inte var den bästa.
Redan som barn tydde jag mig gärna till äldre människor, typ min mormor. Det var mycket roligare och mer givande än att “kicka boll” eller bygga kojor.
I en fullständigt katastrofalt orättvis värld, finns det företeelser som är “demokratiska”; vi åldras alla i samma takt och få av oss behöver planera sitt hundraårskalas.
Faster Nanna är något av en fatalist.
– Det meste ordner sig i livet. En kan ingenting göre, konstaterar hon på östsmåländsk dialekt.
Jag har inte för vana att fira födelsedagar. Förutom när det handlar om jämna. Hade 30-kalas i stockholmsförorten Rågsved, 40-kalas i källaren på ett hus i helsingforsstadsdelen Eira, 50-kalas på Pressklubben i Helsingfors och 60-kalas i Folkhälsans lokaler i helsingforsområdet Brunakärr.
I år firar jag jämna i Athen. Orkar inte anordna något här i Helsingfors. Så fort jag beställt flygbiljett och mailat grekiska vännerna svarade Giouli:
– Téleia (toppen)! Vi ordnar allt.
(Som den oförbätterlige magister jag är, måste jag infoga att τέλεια är ett mycket frekvent uttryck i grekiskt talspråk.)
Med största sannolikhet går vi på en av våra favorittavernor och jag har undanbett mig allt vad presenter heter.
– Blir vi många kanske var och en kan ta sin del av notan. Det är present nog.
Funderar en hel del kring pensionärslivet. Det började för min del redan för sex år sedan, en del lärdomar har utkristalliserats.
Den kanske främsta är att försöka få en smula struktur på såväl vardagen som helgerna. Klockan sju var morgon har jag parkerat på caféet i Kampen och kopplat in mig på nätet samt laddar dator och mobil.
Försöker var vecka boka upp några kompisar för en eftermiddagsfika. Det är komplicerat i Finland och man kan hamna att (fin finlandssvenska, inte sant?) planera upp till en månad i förväg.
Finns ordet “spontan” på finska..? Måste kolla ordlistan på nätet. Jo, det gör det och heter “spontaani”.
En tidigare väninna brukade berätta, att hen har mer att stå i nu som pensionär än i yrkeslivet. Det är ett evigt motionerande och resande och nätverkande och barnbarnsövernattningar.
När jag fått ut min första kåseribok frågade litteraturskribenten på tidningen Kuriren Jennifer:
“När man läser dina kåserier får man intrycket av att du har ett ambivalent förhållande till pensionärstillvaron, hur känns det i dag?”
– Rätt så skönt faktiskt. Det finns en anledning till att vi har en pensionsålder, kroppen och knoppen börjar inte hänga med på samma sätt längre.
– I dag vill jag inte åka till Kina på uppdrag längre. Men som frilansare har jag lyxen att ändå kunna fortsätta och jobba lite grann. Men bara med sånt som är roligt! löd mitt svar.
En ny kåseribok kommer om några veckor (”Kåserier 2023-2026”). Skulle jag då åter få medial uppmärksamhet och om någon ställde ungefär samma fråga som ovan, vore svaret:
– Jag kan inte tänka mig att återgå till ett ordinarie yrkesarbete. Att pensionera sig som frilansjournalist är helt perfekt.
– Nu kan jag exempelvis göra de personporträtt jag alltid önskat. Som intervjun häromveckan med Theodor Kallifatides, vars böcker betytt och betyder mycket för mig.
– Resan till Prag i april blir rena semestern. Jag har visserligen satt av en dag till arbete, men resten av tiden är jag guide och tjecktolk åt en långvarig väninna från Berlin.
Litet spänner man sig fortfarande inför intervjuer, även om det brukar lossna redan efter någon minut. Det är otroligt vad mycket spännande och intressanta människor det finns på vårt klot.
Kanske finns det någon som läser detta och stegrar sig inför en annalkande pensionering.
Mitt svar: Har du lite hobbies, hyfsad hälsa och några trogna kompisar kommer det att bli ditt livs bästa tid!