29 mars 2026
En kär vän till mig har suttit fem år i EU-parlamentet. En gång per år har jag privilegiet att få hälsa på hemma hos honom och hans hustru i en hamnstad där det kokars godisstänger.
Jag kan inte minnas att vi, mer än kanske i förbigående, pratat om politik. Ity där är mina kunskaper grunda och min vän har massvis av kompisar som behärskar ämnet bättre än jag.
Språk är vi båda fascinerade av – min vän är för övrigt en otroligt skicklig retoriker – och eftersom grannens gitarr är permanent inlånad undrade han i fjol om jag kunde spela och sjunga något tjeckiskt.
Här en kort utvikning: Enligt Svenska Akademin har namnet på godisstängerna – där grundfärgen utgörs av glykossirap, kokt socker samt pepparmyntsolja och därtill röda färgen karmin – faktiskt en tjeckisk anknytning. Den första delen i ordet skulle anspela på böhmisk polka.
Jag väljer dock en i Tjeckien mycket spridd visa med valsmelodi:
U studánky seděla,
do čisté vody hleděla.
Spatřila malou rybičku,
jak polykala vodičku.
Spatřila malou rybičku,
jak polykala vodičku.
Rybičko ty jsi němá tvář
ty všechno víš a kouzlat znáš.
Ty víš co trápí srdce mé,
ty víš kde můj miláček je.
Ty víš co trápí srdce mé,
ty víš kde můj miláček je.
Utan att eftersträva något översättarpris får jag ihop det så här på svenska:
Invid brunnen satt en flicka
och såg mot klara vattnet ner.
Då fick hon skåda en liten fisk,
som svalde en droppe.
Då fick hon skåda en liten fisk,
som svalde en droppe
Du lilla fisk är helt stum,
allt vet du och trolla kan du.
Du vet vad som plågar mitt hjärta,
du vet var min älskade finns.
Du vet vad som plågar mitt hjärta,
du vet var min älskade finns.
Denna folkvisa har många verser, men vi ska även hinna med kaffe och ostkaka med sylt.
Varför kan jag tjeckiska gamla visor? Anledningen är ganska banal; som ung och ännu receptiv vistades jag mycket i dåvarande Tjeckoslovakien. Man var tvungen att för var dag obligatoriskt växla ett antal svenska kronor till tjeckiska dito och det till en förfärligt låg kurs.
Hur bli av med pengarna?
Mitt behov av affischer med bilder på Marx och Lenin var begränsat. Ölen var sanslöst billig, så det funkade inte heller.
Att “dricka en meter öl” är en tradition som ursprungligen lär komma från Belgien. Man har den även i Tjeckien.
“Metr piva, hospoda zpívá” (“En meter öl, krogen sjunger”) , skaldade den legendariske tjeckiske trubaduren Jaroslav Hutka.
Min lösning på detta med tjeckiska sedlar blev, att inhandla stora kvantiteter vinylskivor utgivna av det statliga grammofonbolaget Supraphon.
Långa kvällar i det lilla studentrummet på Gärdet i Stockholm spelade jag dessa skivor tills grammofonstiftet glödde (TV hade bara två kanaler och det var ju först på 90-talet Internet slog igenom).
Likt järnspån som dras till en magnet trängde sig låtarna in under pannbenet och ligger sedan dess parkerade där. Helt utan egen vilja och jag skulle så gärna istället ha bättre pejl på viktigare ting.
Vid tillfällen, efter några Pilsner Urquell, brukar jag be mina numera över 80-åriga vänner Pepík och Líba att tenta mig på gamla tjeckiska låtar. Det slutar oftast med “väl godkänd”.
Hur många kan jag? Tja, kanske ett 50-tal. Eller fler.
Nu är ju hjärnan ett märkligt organ. Hur jag än försöker och anstränger mig kan jag helt enkelt inte lära mig exempelvis hur många medlemsländer EU har.
Jag måste be min vittbereste vän i hamnstaden, med de lustiga karamellstängerna, om hjälp.
Han har järnkoll och hjärnkoll.
Bäst vore om han kunde skriva ner antalet med siffror. Fast jag glömmer det så fort jag stigit på bussen till Jönköping.
Så blir det när hjärnan redan är fullproppad med gamla tjeckiska visor och slagdängor…