17 maj 2026
Min käre vän Alf – inte den äldre i Gränna, utan den något yngre i Hovslätt utanför Jönköping – fäller ibland rätt lustiga kommentarer.
Vi sitter i hans bil och jag lägger ut texten vad gäller att göra ingenting. Något jag är förfärligt dålig på, men gärna skulle vilja kunna.
– Problemet med att göra ingenting, förklarar Alf, är väl att har man inte börjat göra något kan man väl heller inte sluta…
Metafysik är intressant. Fast många av oss kommer nog till en ålder, där vi inte riktigt orkar med sådana här djupa spekulationer.
Jag har gett upp exempelvis vad gäller evigheten. Så här ser symbolen, lemniskata, ut: ∞. En annan symbol är trikvetran, en treklöverknut som jag inte hittar på mitt tangentbord.
Teodicé-nöten har jag heller inte lyckats knäcka; alltså frågan om varför Gud tillåter det onda.
En liten tanke har jag…det skulle bli en konstig värld om gudomliga krafter, till exempel då en bilist råkat göra en farlig iskana, tog över ratten och styrde undan faran.
Kanske en ganska barnslig fundering, förresten.
Någonstans läste jag om en katolsk präst, vars yngre kollega berättade att han stod i beråd att predika om lidandet.
– Vänta med det tills du blivit litet äldre och erfarnare!
Gör lidande människan i gemen godare och ädlare? I så fall tycker jag det är ett rätt förfärligt pris.
Letar förbrilt på nätet efter en dikt av prästen Nils Bolander, men hittar inte. Konstruerar helt utifrån tonårens minnesfragment vad som alltså ej är originalet:
“Om korståg talar pastor käck och glad, när han manar oss till kamp från sin estrad. Om korståg talar nog den bäst, som kan tacka fast han har, lidandet till vardagsgäst”.
Intervjuade igår i Stockholm en intressant psykolog som är specialiserad på processerna kring pensionering. Det finns ju otaliga aspekter på det och på “den tredje åldern”.
Något hon pratar och skriver om är, att man faktiskt som äldre inte ständigt behöver fara fram som ett jehu. Det är naturligt för en senior att kontemplera, att minnas, att försöka acceptera även det som gick åt skogen.
Åker med Alf (d y) till Estland i sommar. Var där redan under sovjettiden, och min finska är nu på sådan nivå att jag hjälpligt kan läsa till exempel en estnisk dagstidning.
Har inget redaktörsuppdrag. Inte ett foto som behöver tas, inga intervjuer, vi ska bara existera – i Tallinn, Tartu och Viljandi.
Alf är en filbunke. Alltid så lugn. Jag är raka motsatsen.
Det ska säkert gå bra att göra en utlandsresa utan bandspelare och anteckningsblock. Några små aktiviteter, typ öldrickning i Tartus före detta krutbod, ska vi tillåta oss.
För gör man slätt ingenting, då går det ju aldrig att sluta…