14 augusti 2026
Jag har nog aldrig riktigt förstått mig på ekonomi. Nationalekonomi, vill säga.
Privatekonomi däremot tycker jag nog i grunden är ganska enkel; man köper bara det man har råd med och tar exempelvis inga dyra konsumtionskrediter.
Nationalekonomi verkar mer komplicerat och nog inte helt förutsägbart. Kanske inte heller några absoluta sanningar, typ att ett kilo bly och ett kilo bomull väger lika mycket.
Att jag under livsloppet ägnat en smula intresse åt språk har nog förresten att göra med motviljan vad gäller ambivalens och osäkerhet.
Här finns fasta regler. Finskans “pölynimuri” betyder alltid “dammsugare” men aldrig “grävskopa”. Har man studerat tyska hela sitt liv, riskerar man inte på ålderns höst inse att det var franska…
Min vän bankdirektören Nina – tidigare chef för Handelsbanken i Finland och numera med toppjobb på Nordea Finland – berättade för många år sedan för mig hur finländare och svenskar tenderar att se litet olika på skuldsättning.
Här i Finland vill man rent generellt gärna så snabbt som möjligt exempelvis amortera av bostadslån. Svenskar har ofta en lite “liberalare” syn på saken. Man kan gott ha en skuld, så länge räntan är rimlig och inkomsterna är hyfsade.
Dagens Helsingin Sanomat toppas av rubriken: “Huolettomampi velka voi vauhdittaa talouskasvua”.
Eller fritt översatt (svenskan kräver ofta fler ord än den ekonomiska finska språkstrukturen): “Ett mer avslappnat förhållningssätt till skuldsättning påskyndar den ekonomiska tillväxten”.
Finskan Elina Pylkkänen har svensk doktorsexamen och fem år bakom sig som hög tjänsteman på det svenska finansdepartementet. Enligt henne finns det ett samband mellan ett lands offentliga respektive privata skuldsättning.
Såväl Sverige som Danmark har lägre offentlig skuld än Finland, där man i sparivern nu närmast verkar ha bytt ut osthyveln mot motorsåg.
Finlands offentliga skuld uppgår, enligt senaste siffrorna redovisade av statliga rundradion Yle, till nära 200 miljarder euro eller runt 90 procent av BNP. För Sveriges vidkommande är motsvarande tal (samma källa) omkring 1 265 miljarder euro eller cirka 35 procent av bruttonationalprodukten.
Vad menar då Elina Pylkkänen – som ju verkar ha viss pejl – att finländarna borde göra? Jo, vi borde ta litet lättare på det där med skuldsättning. Idag är snittiden för återbetalning av bolån i Finland 23 år. Påpekas ska då att man numera här inte kan dra av boränta på deklarationen.
Nu händer det faktiskt saker även i Finland vad gäller bostadslån. Nytt och mycket uppmärksammat i media är att man kan få 40-åriga lån för köp av bostad.
Tror faktiskt jag för en tid sedan läste någonstans att “i Sverige kan man få lån med 100 års amortering”, fast det kan mycket väl vara min finska som är skraltig…
Vi ger en sista och tredje gång ordet till Elina Pylkkänen, som i slutet av maj avslutade sin femåriga tjänst vid det svenska finansdepartementet:
– Man behöver inte betala tillbaka bolånet med gnisslande tänder (“hampaat irvessä”). Inte minst de som är i den ålder då man bildar familj behöver konsumtionsutrymme.
– Den privata konsumtionen står för över 50 procent av BNP och den stimulerar tillväxten, säger hon till Helsingin Sanomat.
Det är, vilket tidningen också konstaterar, toner som sällan hörs här i Finland. Och kul så klart att Sverige fortfarande, åtminstone i vissa hänseenden, kan stå modell för sin mindre granne i öst.