30 april 2026
Någonstans i avlånga Republiken Finland ligger ett hus som fyller mig med såväl vånda som hopp. Dit reser jag blott en gång om året.
Ett par veckor före avresan börjar tankarna att mala. Tänk om jag har någon allvarlig sjukdom? Kommer jag sent omsider straffas för alla blöta kvällar på Pressklubben under de första åren i Finland? Eller för de otaliga gång jag dissat morötter och bananer till förmån för pommes frites och pizza?
Så gott som alla vet nog vad ordet hypokondri betyder. Likt mycket annat emanerar det från klassisk grekiska, ὑποχόνδριος. Med våra bokstäver utläst ipochóndrios.
I moderna grekiska lyder termen förresten ὑποχονδρίαση, med vårt alfabete “ipochondríasi”.
Det betyder “under revbensbrosken”, ity det var där man i klassisk tideräkning trodde att inbillningssjukan bodde.
Fast det var säkert bara inbillning…
Har man som jag varit egenföretagare under de tre decennierna i Finland finns ju ingen personalavdelning, som skickar iväg en på rundsmörjning. Man får liksom fixa det på egen hand.
Det är väldigt länge sedan jag fick tips om den lilla vårdinrättningen någonstans i detta litet karga land. De har hälsovårdare och doktorer av hög klass.
Nyligen åkte jag alltså dit och kom fram långt före avtalad tid. Roade mig i väntrummet med en Helsingin Sanomat. Ville så skänka den till en äldre dam med rullator, men hon förklarade att hennes syn inte var så bra.
Till slut blev jag insläppt. Jag har med åren som professionell hypokondriker utvecklat en sorts teknik, där jag redan på en nanosekund tror mig kunna utifrån läkarens ansiktsuttryck avgöra om loppet är kört eller inte.
– Onko toivoa (Finns det hopp)?
– Kyllä, kyllä!
En inbillningssjuk ger sig dock aldrig så enkelt:
– Onko laboratorituloksista paperitulosteita (Finns det någon utskrift av laboratorieresultaten)?
– Kyllä, kyllä!
Vi går igenom punkt för punkt. Det är mycket MCV och RDW och B–Mono och U-Alb och fP-Gluk.
Faktiskt känner jag till det sistnämnda. Det är fasteprov av urin och medelst vilket man kan mäta graden av blodsocker.
Det är, med tanke på att min typ 2-diabetes konstaterades redan för decennier sedan så pass bra, att jag knappt tror mina ögon.
Kanske för att jag dissar bullar och kakor och går minst 10 000 steg per dag? Det var käre kompisen Calle i Paris som märkte hur jag flämtade när vi skulle gå upp för trapporna till Sacre-Coeur. Jag lovade då att promenera denna sträcka varje dag resten av livet, så länge hälsan tillåter, och i min värld står man bakom sina löften.
– Pitkäaikassokerinne on erinomainen (Ert långtidssocker är utmärkt) säger min finska Florence Nightingale.
Så ritar hon litet figurer på ett papper och förklarar, att kolesterolet borde ner en bit.
Hjärta med klaffar och kammare och sedan små elaka blodplättar. Jag spar med mig teckningen och blir så rörd över denna helt underbara och empatiska läkare.
Min giatrofobi (ιατρός eller iatros betyder läkare och φοβία eller fovia är ju en fobi) är åtminstone för en stund som bortblåst. Jag tackar av hela hjärtat min underbara läkare och kan återanträda färden till hemmet i Helsingfors i lugn och ro.
På vägen drar jag mig till minnes ett citat ur min första grekiska lärobok:
Οι γιατροί είναι ανθρωπόφιλοι, Oi giatroí eínai anthropófiloi.
I svensk språkdräkt: Läkarna är människovänner.
P S Undantagsvis är några uppgifter i kåseriet ovan en smula ändrade. Kanske för att jag så gärna vill behålla denna fenomenala kontakt för mig själv…