4 juli 2026
Hittar på internet några böcker om 50-talets och 60-talets Nässjö. Det är en numera pensionerad professor i odontologi i Malmö som skrivet dem.
Extra skoj är att några av hans böcker handlar om en grupp seniorer i stadsdelen Handskeryd, alltså just där vår familj bodde under 60-talet. Författaren kallar dem för “Handskeryds grå pantrar”.
Vi flyttade 1961 från en hyreslänga på Trädgårdsgatan, där flera “järnvägar-familjer” bodde. Nässjö var – och är – en järnvägsknut allt sedan 1864. Då öppnades stationen vid Södra stambanan.
Tio år senare hade kung Oscar II vänligheten att titta förbi och hålla ett uppmärksammat tal på stationen, i och med att avsnittet om 216 kilometer mellan Nässjö och Katrineholm officiellt öppnades.
De var nog ganska driftiga – en del av järnvägsarbetarna. Några blev egenföretagare, som min morbror Helmer vilken öppnade en begravningsbyrå.
Många tycks ha närt drömmen om en egen villa. I bland annat Handskeryd fanns tomter och de blivande grannarna hjälpte varandra i byggandet. Jag minns cementsäckar och tombolor och hur man samlade stenar för att gjuta in i betongmurar.
Ordet “talko” kom jag dock i kontakt med först i samband med finskstudier vid Stockholms universitet i början av 90-talet. Det är det finska och finlandssvenska begreppet för “oavlönat gemensamt arbete”.
Våra närmaste grannar på Videgatan var järnvägsarbetare resp hemmafruar. I 23:an bodde Erling Axelsson, en av omgivningen mycket omtyckt man vars son Jan skulle komma att göra en imponerande karriär inom svensk media.
I hus 19 bodde Bengt och Gun Axelsson, med dottern Monica som gick i min klass, och yngre sönerna Peter samt Anders. Min mor tyckte mycket om Erling i 23:n och hon har även berättat hur sonen Jan hux flux hade fått en flickvän. Hon dök upp på Videgatan, och skulle många år senare komma att bli en av Sverige mest lästa författare, med förnamn Majgull.
Jan var redaktör för studenttidningen “Tutti Frutti”, vilken mina föräldrar köpte och behandlade nästan med samma vördnad som om hade det varit Silverbibeln, Codex Argenteus.
År 1963 var det så dags att börja i första klass i Nyhemsskolan. Först fick man genomgå ett skolmognadsprov. En blivande klasskamrat fick göra om provet, om jag nu rätt minns. Han hade nämligen ritat en teckning med två flaggor, vilka blåste åt diametralt motsatta håll…
Med dagens mått mätt var disciplinen hård. Uppställning utanför klassrummet och gåsmarsch in. Vid ett tillfälle fick jag någon slags hemanmärkning.
Varför? Jo, jag hade inte stått med benen i strikt givakt under morgonbönen…
Skolmatsalen var en ständig källa till ångest. Jag hade (och har) problem med vad som kunde kallas matstörning. Stuvade makaroner kunde förstöra en hel dag. Jag bad om minimalt med makaroner och försökte med kniv och gaffel smeta ut så att polisen, förlåt jag menar bespisningspersonalen, inte skulle haffa en vid utgången.
Ibland var det nyponsoppa och en gång råkade jag spilla och halkade och fick soppan över mig. Grannen Jans yngre syster Agneta skjutsade hem till Videgatan för klädombyte.
Skolvägen var mödosam. Enligt google var avståndet 1, 3 kilometer – själv upplevde jag det snarare som ett Vasalopp fast utan skidor…
Bara några få av klasskamraterna i ettan bodde så till, att vi skulle ha kunnat få sällskap till skolan. Oftast gick man ensam. Här och där lurade faror. Vuxna inpräntade i en, att man särskilt skulle akta sig för äldre farbröder som verkade snälla och ville bjuda på karameller.
Jag kom på, att jag hade en slags ovanlig talang för att imitera. Och jag kunde även prata så att det lät som norska eller danska. Till dem jag imiterade hörde skådespelerskan Birgitta Andersson samt barnprograms-figuren Grodan Boll.
Förmågan att med ganska stor ackuratess härma en Peking- eller Prag- eller Moskva-bo har följt med genom livet.
Stor nytta? Nja.., på kalas och efter några glas tycker folk ofta det är roligt att lyssna.
EN SAK har förföljt mig. För att komma till skolan var man tvungen att korsa ett järnvägsspår. Där fanns förvissa en ordinär korsning, men jag och säkert många andra gick över på ett avsnitt som var helt obevakat..!
Spåret ledde till Oskarshamn, där min kusiner Lasse och Bosse bodde. Det trafikerades av de karakteristiska gulröda rälsbussarna.
Jag minns att jag en gång – förhoppningsvis nog kanske då blott sex år gammal – vid den ordinarie järnvägskorsningen när bommarna gått upp lade mig ner intill rälsen för att finna ut, om jag via den på något sätt kunde etablera direktkontakt med kusinerna Lasse och Bosse.
Det funkade inte…