14 juni 2026
Går på restaurang Seahorse med en svensk som heter Ulf. Han har jobbat här i Helsingfors i 20 år.
Seahorse är en klassiker – genuin finsk nivå och fantastisk betjäning. Schnitzlar stora som dasslock.
Ulf är bankman. Utöver juristutbildning har han även studerat vid Journalisthögskolan.
Vi träffades hösten 1981. Jag var reporter på tidningen Värnplikts-Nytt och gjorde reportage om den berömda svenska utbildningen av militärtolkar.
Visserligen var ju Sverige som bekant neutralt, men av någon anledning studerade de alla ryska…
Minns rubriken i tidningen; “Ulf kan ryska när han muckar”.
För säkerhets skull hade tidningen en rubrik även på ryska: ”Познакомьтесь с военными переводчиками!” Och översatt: ”Bekanta er med militärtolkarna!”
Min hemmagjorda transkription av ryskan: Paznakåmties s vajenimi perivådtjikami.
En litet kul historia…jag har under 30 år i Finland aldrig aktivt sökt något svenskt sällskap. Men lärde på ett café känna Roger, som är ordförande i Svenska Gillet i Helsingfors.
Under ett kalas var jag där och spelade och sjöng och kände plötsligt igen en man i publiken. Det var ju Ulf!
Nu igår kväll var vi ute och åt. Måttligt med pilsner. Ulf jobbar hårt och har en affärsresa på tisdag.
Svenskar, tänker jag, är otroligt sympatiska. Ulf har alltså även journalistbakgrund och vi pratar om bekanta och obekanta murvlar. En fin afton.
Om ett par år eller så går han i pension. Det har jag redan gjort, men återvänder inte till Sverige.
– Ulf, frågar jag retoriskt, kan man vara lika hemma i två länder och två kulturer?
Jag kan det inte. Finland är sedan länge mitt hem. Andra lördagen i maj klassträff i Nässjö och måndagen därpå torskrygg med Alf och Sonja i Gränna.
Och så en dag med ungdomsvännen Johan – den trygge och otroligt kärleksfulle vännen ända sedan tonåren.
För mig räcker e t t Sverige-besök om året. Jag försöker sluta tjata på folk i Sverige att de ska komma hit på besök – för det gör det flesta ändå inte.
En del har ju åkt Finlandsbåt och anlänt med huvudvärk till Helsingfors och besökt McDonalds för att sakkunnigt konstatera: Det fanns inget av intresse i Finland!
Igår hade Helsingin Sanomat ett stort reportage om kungen och Silvia. Redan i början av artikeln beskrivs hur den unge kronprinsen i kikaren spanar in fröken Silvia Sommerlath.
Där används ett ord jag aldrig hört, men som kan få mig vild av lingvistisk upptäckarglädje. Vad är det Carl Gustav gör när har tar upp kikaren?
Jo, enligt Helsingin Sanomat, ägnar han sig åt “kiikarointi”.
Det finska ordet för “kikare” är “kiikari” och det låter väl rätt logiskt. Men hur översätter man substantivet “kiikarointi”?
Jag kan inte komma på någon riktigt bra ekvivalent. Kanske “kikeri”? Eller “kikande”? Men det låter så konstruerat och fångar ändå inte skönheten i det finska verbalsubstantivet.
Finska språket är fullt av idiomatik. Man säger exempelvis “se oli rakkautta ensi silmäyksellä”, vilket betyder “det var kärlek vid första ögonkastet”. Vi har ju uttrycket i såväl engelskan som svenskan.
Men så skojar journalisten till det litet, och skriver “se oli rakkautta ensi kiikaroinilla”. Ett nytt försök att göra det begripligt och visa på humorn kunde kanske låta:
“Det var kärlek vid första kikeriet”.
Finskan är en formidabel guldgruva. Man (jag) blir aldrig mätt. Och kanske förstår du nu varför jag vill leva här i Finland livet ut…