4 september 2026
Ska på kräftskiva i afton.
Inbjudare är Svenska Gillet i Helsingfors – en förening där svenska språket så att säga är kittet. En del medlemmar är, likt mig, rikssvenskar och andra är finlandssvenskar.
Undrar om kräftorna kan svenska…
Jag går numera ytterst sällan på den här typen av evenemang. I samband med flytten hit hörde en del föreningar med svensk inriktning av sig och ville värva en medlem – men jag stod emot.
Mitt resonemang var och är väl delvis det, att vill jag öva svenska så kan jag lika gärna flytta tillbaka till Konungariket.
Ekonomi, helt enkelt. Pratar jag finska en halvtimme med någon, kommer jag nästan bergis att ha lärt mig åtminstone ett eller par nya glosor.
Mitt svenska däremot ordförråd är ju redan ganska hyfsat, efter runt 50 år som skribent.
Det finns en hake i resonemanget ovan dock och jag försöker ärligt att beakta den:
Som rikssvensk är jag uppvuxen med svenskan som majoritetsspråk. Finlandssvensken i gemen bor på en ort där svenskan är minoritetsspråk (om du bortser från städer som Ekenäs, Jakobstad och några till).
Finlandssvenskarna har egna institutioner, allt från dagis (på finlandssvenska “barnträdgård”) till egna yrkeshögskolor samt renommerade universitetet Åbo Akademi.
Jag är någorlunda empatisk till läggningen, och kan nog en smula föreställa mig hur det är att hela tiden vara bärare av ett minoritetsspråk. Att man så klart vill använda det maximalt.
– Varför skulle vi inte prata vårt gemensamma modersmål? är en kommentar jag fått. Ofta från finlandssvenska kvinnliga vänner.
Naturligtvis ligger det mycket i det. Samtidigt som jag nog inte vet något roligare än att öva finska. Var på ett annat stort, finlandssvenskt, kalas häromaftonen och där som annorstädes löste det hela sig genom att jag talar finska med dem jag hör har finskan som modersmål.
Tror inte detta kommer vara någon stor sak i afton. Och jag har inhandlat en ny och snygg kavaj för 273 euro på Sokos klädavdelning. De flesta kommer vara långt mer välklädda, men det är väl ändå en gest?
Väljer denna gång att komma musikaliskt oklädd – ingen har för övrigt utbett sig varken Taube eller Ferlin eller Bellman av mig denna afton.
Dresskod; gitarrlöst.
Förr hade jag mycken ångest för sådana här tillställningar. Tänk om ingen pratar med en? Om man blir totalt nonchalerad?
Mot detta talar att rätt många i de här kretsarna nog känner till min ringa existens, och då handlar det naturligtvis om ett till synes outsinligt Niagara-fall av kåserier och andra texter.
Enda riktiga svårigheten jag redan nu kan förutse är, att jag aldrig lärt mig skala kräftor. Ett år fick jag faktiskt en lektion av två vänliga finlandssvenska damer, men har för länge sedan glömt.
Småländska arbetarklassen i Nässjö gick helt enkelt otroligt sällan på den här typen av kalas. När fiskbilen parkerade på den delen av Videgatan som då ännu var obebyggd, kunde vi barn ibland tigga till oss varsin oskalad räka. Och fick vi sedan varsitt gummiband av cyklande brevbäraren var dagen gjord.
Vi har en väldigt trevlig och musikalisk rikssvensk präst här i samma lokaler som där kräftskivorna hålls. Hoppas han är med i afton och leder det musikaliska. Jag vill absolut inte.
Skulle jag efter några glas ändå komma på idén att helt solo sjunga en liten kräftvisa för det ärade publikum blir det nog inte Bergman och “Tystnad, tagning!”.
Däremot min favorit:
“Vi äter inte klockor men vi dricker ur”.