5 september 2026
Jag är en strålande skribent.
Men däremot helt usel på att kränga mina böcker.
Tog med ett 15-tal böcker till Svenska Gillets kräftskiva igår. Sålde inte en enda. En bordsgranne erbjöd sig att i efterhand sätta in en slant om jag gav honom mitt kontonummer.
Jag skänkte boken.
Min kära vän som är en mycket skicklig illustratör säger, att man inte gör någon vinst på att skriva böcker i dessa dagar.
Min förläggare instämmer.
Jag har sedan länge filosofin, att jag lyssnar till dem som har större kunskap än jag själv inom ett område. Någon reciprocitet föreligger inte. INGEN kommer till mig och ber om hjälp vad gäller prefigerade tjeckiska rörelseverb…
Mina sakkunniga vänners ord tog skruv. Jag SKA – om Gud och vädret tillåter – skriva 365 kåserier i på rad.
Men nog inte ge ut en mammut om 400 sidor.
Den 8 mars 2027 är projektet marathon-kåserande över. Målet är nu, att sila bort dödkött och att starkt koncentrera mig på de texter som handlar om Finland och Sverige, finskt och svenskt.
Allt som gäller språk – förutom finskan – ska jag försöka samla i en planerad, lättsam språkbok.
Sedan kanske det räcker. Det tar så fasikens mycket tid att pula med bokprojekt. Ironiskt nog har jag heller aldrig hyst några som helst författardrömmar.
Många skribenter har skrivkramp. De spänner sig inför att författa. Det är en svettig kamp.
För mig har nog skrivandet ända sedan småskolan varit som en lek. Texterna bara föds utan minsta lilla vånda.
Svenska Gillets kräftskiva var fantastiskt trevlig. Så varma, goa och intelligenta människor!
Det blev många kräftor och nog litet väl många öl och snaps. Men å andra sidan, vad är meningen med ett sådant här kalas?
Att dricka ramlösa och sitt stilla, tigandes?
Den här texten kommer definitivt inte med i nästa kåserisamling. Jag tror den kan vara nummer 152 och då är det ju bara drygt 200 kvar.
It’s all rock’n’roll.