3 maj 2026
Maj 1970. I Nässjö kyrka har 19 konfirmander i vita kåpor radat upp sig.
Allvarliga miner. I mitten på nedersta raden sitter vår läspräst klädd i svart, med vit krage och en bibel i handen.
Av de 19 klasskamraterna är tre nu borta. Ytterligare några har medicinska problem och kan inte närvara, när vi den 9 maj klockan 17.00 återsamlas i vestibulen till Hotell Högland.
I drygt 25 år har jag – med undantag för pandemin – dragit de här träffarna. Först och främst för min egen skull.
Ungefär 66 år har alltså gått sedan det att konfirmationsbilden – vilken jag har i min dator – togs. Jag är inte så haj på matte, men 66 gånger 365 gånger 24 lär vi bli något på 578 000 timmar. Eller uppemot 35 miljoner sekunder.
För första gången blir vi knappt ett tiotal på denna träff. Alla fyller ju 70 i år och en del vill exempelvis fira med partner och familj.
Även om spegeln tyvärr inte ljuger, kan jag bara inte fatta att man sedan länge befinner sig i tredje åldern.
I Prag häromveckan reste sig ungdomar stup i kvarten upp i metron.
– Prosím vás, pane, posaďte se (Var så god herrn, sätt Er ner)!
Det vill gubben från Kampen i Helsingfors i Finland inte. Han låtsades som att det regnade och höll sig krampaktigt kvar i ledstången medan spårvagnen gnisslade och svängde över från Vodičkova-gatan mot Nationalteatern och korsade bron över Moldau till Malá Strana, den pittoreska Lillsidan, omskriven bland andra av tjeckiske författaren Jan Neruda.
– Honom känner jag till! utbrast min tyska väninna när jag spontant och en smula uppblåst i Prag försökte hålla ett improviserat föredrag om Lillsidan och boken “Berättelser från Lillsidan” (“Povidky malostranské”).
– Han fick väl Nobelpriset i litteratur?
– Liebling, du tänker på en chilenare med samma förnamn…
Försöker intala mig själv att detta blir sista resan till Nässjö. Dock kanske inte till Sverige. Jag har fortfarande en syster och två kusiner där.
Jag hyser – som säkert av och till framgått – stor beundran för Theodor Kallifatides, presentation överflödig.
Hans iakttagelser gällande Sverige, svenskarna och svenska språket är ofta mitt i prick. Jag emigrerade långt senare i livet, skulle aldrig förmå författa något på finska, men likt honom är jag förälskad i mitt nya tungomål.
Tvåspråkigheten i Finland är ett känsligt ämne och jag har all förståelse i världen för att finlandssvenskarna vill skydda sitt modersmål.
Jag – som kanske redan var i tonåren när jag förutom på tv och radio hörde något annat än svenska – kan inte ha samma instinkt.
Så klart jag älskar svenskan, det är ju den som ger mig dagligt bröd, men jag är inte “nyfiken” på den.
– Du, varför vill du tala finska hela tiden? frågade mig så sent som i förmiddags en bekant, som är helt flytande på det vi här i landet kallar “de bägge inhemska”.
– Ekonomi, svarade jag. Det låter kanske udda för DIG, men min svenska kan nog inte utvecklas så mycket mer.
Finskan är dock för mig fortfarande delvis terra incognita, tänkte jag så tyst för mig själv och tillade:
– Kan du tänka dig, först i snabbköpet igår kväll lärde jag mig att finskans ord för knäckebröd, näkkileipä, har en dimunitivform:
Näkkäri!