10 maj 2026
Har satt på autopiloten. Den där fiffiga anordningen, ni vet, som gör att en pilot inte hela tiden måste sitta med spakar i handen.
En fin fredagsafton hemma hos min kusin Peter i Enköping, hans fru Laila och snart 99-åriga mamma Ellen. Hon är danskfödd och efter några tjeckiska pilsner kommer jag på mig med att hon och jag sjunger duett:
Hvor kan man plukke roser, hvor ingen roser gror,
Hvor kan man plukke roser, hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærdlighed, hvor kærdlighed ej bor,
hvor kan man finde kærdlighed, hvor kærdlighed ej bor?
Lördag kl 17 sitter ett tiotal personer, som jag känt i långt över 60 år, samlade i foajén på Hotell Högland. Som vanligt kör jag snabbintervju med mobilkamerans videofunktion.
– Jag tror jag har närmare ett dussin sådana här intervjuer på minneskort i en skokartong hemma i Finland. Från olika träffar och till en början från hotellets konferenslokal.
Någon undrar om jag inte kan samla ihop dessa klipp.
– Ja ja, jag ska försöka be någon IT-kunnig kompis i Finland.
Autopiloten är påslagen. Jag vet nog i princip ungefär vad vännerna kan tänkas ha gjort sedan förra träffen och de känner mig.
Att fråga om någon annan skulle vilja ta över “ordförandeskapet” för den årliga träffen, vore synonymt med att lägga ned densamma.
– Tack att du orkar! säger någon och det gör jag egentligen inte men på något pillemariskt sätt tror jag det finns ett värde i att återkommande stiga ner i samma gemensamma flod, även om vattnet har grumlats en del med åren.
Så äter vi i den fina restaurangen och pratar ditten och datten och frånvarande vänner. Några kan inte komma, av hälsoskäl. Sådant gör mig alltid ont i hjärteroten.
Han som blev en duktig simtränare berättar att det var jag som första gången tog med honom till träningen.
– Jo, det stämmer kanske, men du hade mer talang och jag trivdes bäst i barnbassängen…
Innan John Blund besöker rummet på sjätte våningen kollar jag mail och tänker, att det kanske nu vore läge att avsluta den här verksamheten.
Men så på igen med autopiloten och in i morfei famn. Men innan dess hinner jag tänka, att detta faktiskt är ett ganska skönt gäng.
Och till det fina i kråksången hör, att vi som en gång var sju men nu är sjuttio, ju känner varandra så otroligt väl.
Om ett par minuter drar jag iväg ett mail och inbjuder till klassträff lördagen den 8 maj 2027 klockan 17 på vanliga stället.
Och på något sätt ska det kanske gå att då få med litet film från tidigare träffar.
Som finnarna säger: Kaveria ei jätetä – En kompis överger man inte.