1 mars 2026
Har i veckan som gick sänt iväg all text till min kommande kåseribok “Kåserier 2023-2026”. I fredags fick bildkonstnären Tanja Aumanen den sista illustrationen klar.
– Det är väl en skön känsla? frågar vänner.
Jo, så är det nog. Fast jag har aldrig närt minsta lilla önskan om att bli författare.
Är jag förresten verkligen författare? Det enda jag har gjort är att samla ihop de senaste årens kåserier och ansa texterna en smula.
– Du är författare! svarar min förläggare.
Har rensat bort alla texter från min hemsida. Så dessa rader skulle kunna vara första alstret i boken “Kåserier 2026-202X”.
Fast ärligt talat känns det varken särskilt viktigt eller troligt.
Varför detta ständiga behov att knattra ner bokstäver på datorn? Känner mig litet som turistande japaner. De där ni vet, vilka i tid och otid tar fotografier och sedan väl hemma igen bjuder in släkt och vänner att titta på sin bekant i de mest skilda miljöer.
Finns jag inte om jag inte skriver..?
Kanske handlar det om ensamhet. En önskan att gå ut ur sitt trista jag och koppla ihop sig med intressantare människor och miljöer.
I Finland – tänker jag ibland – är vänskap inte mer värt än en plastleksak i ett paket frukostflingor. Folk man känt i decennier hör aldrig av sig eller signalerar intresse för att träffas.
Fast, när jag skriver detta inser jag att det är ganska orättvist; några av mina allra bästa vänner idag är finländare. I afton ska jag gå på kinakrog med en av dem. På torsdag till klassiska restaurangen Elite med en annan. Och på fredag kommer en duktig finsk jazzsångerska hem till mig för att musicera och dricka rödvin ihop (shit, måste försöka städa en smula).
Under åren här i Finland (kom i augusti 1996) har jag ansträngt mig för att återuppta vänskapsband från barndomen och ungdomen. Resultatet är strålande. Varje år andra lördagen i maj har vi klassträff i Nässjö för kompisarna från anno 1963 och 1964.
Med skolkompisarna från tonåren är det sämre. De enda jag har kontakt med är Fia från gymnasieskolan samt psykologen och författaren Billy och fantastiske vännen Johan.
Har upprepade gånger försökt återuppta kontakten med ytterligare ett antal från tiden på Sanda gymnasieskola.
No reply…
Turligt nog sker något så här i tredje åldern. I alla fall i det egna fallet. Jag har mindre behov av människor runt omkring mig och kan njuta gott av att bara ligga på sängen, med värmemadrassen inkopplad och med Helsingin Sanomats fullproppade söndagsedition som enda sällskap.
Idag, första mars, har den 88 sidor.
“Israel ja Yhdysvallat iskivät Iranin johtoon”, “Israel och USA har slagit till mot Irans ledning” står det med feta bokstäver på förstasidan.
Själva söndagsbilagan berättar om en 43-årig finne som sedan sex års ålder levt i USA, papperslös. Han togs nyligen i förvar och utvisades.
“Karkotettu opettelee elämään Suomessa”, “Den utvisade lär sig så sakteliga att leva i Finland”.
Vid sidan av grekiska lammkotletter är finsk grammatik det bästa jag vet. Språket är så otroligt klurigt uppbyggt, men i motsats till exempelvis svenska eller engelska mycket regelbundet; inga gås-gäss eller mouse-mice.
I meningen ovan förekommer verbet “opettella”. Grundformen är “oppia” som betyder “att lära sig något”. En elev är en “oppilas”, en lärobok en “oppikirja”, en lektion en “oppitunti” etcetera.
Vad uttrycker då “opettella”? Jo, en process. Verbändelsen “-lla” säger oss att här handlar det om något som sker gradvis eller en smula på måfå.
Personen i artikeln lär sig gradvis att leva i Finland. Ändelsen “-lla” återfinns även exempelvis i verbet “opiskella”, som betyder “studera”.
Vi möter ändelsen även i ett verb som “kuljeskella”, vilket är bildat av grundformen “kulkea”. Det sistnämnda kan översättas “gå” eller “promenera”. Medan formen “kuljeskella” betyder att man exempelvis går eller promenerar runt en smula.
Apropå “opiskella”…lär man sig exempelvis finska är det ju inte – vilket jag med mitt eget blod kan skriva under på – som så att man på en dag har bankat i sig språket. Det är en lång, lång process och därför “-lla”.
Nygrekiskan – mitt andra favoritspråk – är också en smula krävande vad grammatiken anbelangar. Den har ett komplicerat verbsystem med olika former beroende på om man vill uttrycka durativ eller momentan handling, det vill säga en fortgående handling eller något som sker vid en speciell tidpunkt:
“Tha taksidepså stin Ellada” (“Jag ska resa till Grekland” – en gång) men “Tha taksidevå stin Ellada” (“Jag ska resa till Grekland – många gånger).
Ett liknande system med så kallade aspekter finns i exempelvis ryskan och tjeckiskan.
Men jag tror vi får ta det en annan gång.