28 maj 2026
På mitt stamfik i helsingforsstadsdelen Kampen sitter ofta ett yngre kinesiskt par. Jag “tjuvlyssnar” ibland och även om mycket går mig förbi inser jag att de talar en mycket “ren kinesiska”.
De låter ungefär som på de tonband jag i början av mina kinesiskstudier använde. Det är långt över 30 år sedan.
Numera tar jag ytterst sällan kontakt med personer jag inte känner, men idag log den unge mannen mot mig och jag fick en känsla av att vi kanske kunde “ta upp konversation”.
Bägge är studenter här i Finland, en i Helsingfors och en i Österbotten. Förstår jag rätt, handlar det om andra gradens högskolestudier, det vill säga yrkeshögskola.
Sådana är mycket populära i Finland och själva grundtanken är ju bra; du får en utbildning som är såväl starkt teoretisk som praktisk. Arbetsgivarna känner till den och vet att den har hög kvalitet.
När jag skriver detta kan jag inte låta bli att en smula åter rikta de osynliga antennerna mot paret som sitter kanske fem meter från mig. Så många minnen och känslor väcks till liv när jag hör dem.
Minns hur jag om somrarna lånade en lyxig lägenhet i centrala Peking av en svensk kompis, affärsman och entreprenör och om somrarna på stugan i Sverige.
Nästan var kväll tog jag taxi (superbilligt åtminstone på den tiden) till en liten sichuanesisk restaurang i en gränd. Väldigt sällan satt där någon annan utlänning.
Idag skulle jag inte orka, men minns att jag kunde sitta timmar och bara försöka konversera med kineser.
Min gode svenske vän, sedermera alltså framgångsrik entreprenör och med naturvetenskapliga universitetsstudier (på kinesiska!) bakom sig, berättade vid ett tillfälle för mig:
– Jag sökte i början av mina kinesiskstudier upp en sovsal för kinesiska långtradarchaufförer. De rökte och sov och så pratade de med mig.
Litet vemodigt konstaterar jag, att även om det vore mycket intressant att än en gång besöka Kina så vill, eller rättare sagt orkar jag inte med flygturen och jetlagen.
Så här nära inpå 70-strecket måste jag välja bort många saker. De sympatiska kineserna på fiket vill ge mig sina koordinater, så att vi kan ta upp kontakt.
– Duibuqi (Ursäkta), men jag är mycket upptagen. Vi träffas helt säkert här på fiket snart igen och då kan vi fortsätta och kanske även prata litet kinesiska!
Vad är viktigast nu i livet? Kanske att fortsätta med de 10 000 stegen varje dag. Och att, som jag redan gör, ta allt längre perioder helt utan alkohol. Det lönar sig när man ska stiga upp om morgnarna.
En psykolog jag intervjuade i Stockholm berättade, att 65-75 är människans bästa ålder.
– Jag förstår de som vill fortsätta att jobba, men kör man på ända in mot 80 så finns risk att man missar en hel del av det pensioneringen har att erbjuda, konstaterar hon.
Solen skiner över Helsingfors. I morgon åker jag till Österbotten för att träffa kollegor och kanske diskutera hur vi kan få mer fart på marknadsföringen av min senaste bok.
Ett helt kapitel, en essä, handlar om “världens största språk mätt i modersmålstalare”. Jag har boken i väskan, på inrådan av förlagschefen Allan Blom (“Det kan alltid hända att du springer på personer som är intresserade av att köpa ett ex”).
Men jag har inget behov av att visa kineserna boken. Litar på att vi inom kort kommer att träffas här igen på fiket och vore kul kolla, om jag kan hålla säg fem minuters konversation utan att förfalla till engelska.
Ska om ett par timmar träffa en väninna, pensionerad finsk läkare som numera tillbringar mycket tid i Italien. Hon insisterar på att få betala för min senaste bok, jag kontrar med att då får hon den första på köpet.
Stämningen är seren denna sena maj-dag. Älskar Finland och gläder mig över morgondagens tågresa till Vasa.
Så viktigt att vi tar den stund som återstår på allvar. Inte att vi spänner oss, men att vi av och till förmår släppa allt vi har för händerna och bara andas.
Tänker på farbror Melkers ord i Saltkråkan:
– Denna dag ett liv.