12 september 2026
Det är val i Konungariket i morgon. Tittade på Sveriges Televisions slutdebatt igår, där samtliga åtta riksdagspartiers ordförande deltog.
Tycker nog inte jag lärde mig så mycket nytt om deras respektive politik och vallöften. Stämningen var bitvis inflammerad. Som finländare med svenska rötter kan jag känna en viss sorg.
Här i Finland finns ju ingen blockpolitik. Diskussionerna tenderar att bli mer sakliga och man är inte lika låst i sina ideologier.
Jag har förresten redan gjort mitt val; efter mycket långt övervägande och närmast totalstopp i ett år har jag tagit upp gitarren igen. En skicklig finsk kompgitarrist har lovat att ge lektioner i just det som alltid varit min akilleshäl – så kallat slagkomp (när man med plektrum eller naglar rytmiskt slår an flera strängar samtidigt och resultatet blir ett ackord).
Mycket kan sägas om AI, men jag tycker nog den ibland är till stor nytta. Efter att ha ställt min fråga på litet olika sätt förstår jag, att musikalitet i form av att kunna memorera och spela melodier inte nödvändigtvis har med rytmkänsla att göra.
Vår första lektion ägnar vi åt den kanske finskaste av alla tangor: “Satumaa” (“Sagolandet”) med text och musik av legendaren Unto Mononen.
Min nyblivne lärare spelar före, och självfallet kan jag på förhand alla ackord och vet hur man gör snygga övergångar mellan dem. Att byta tonart är heller inget problem, det är som finnarna säger “helppo nakki” (“a piece of cake”). Ordagrant ”En lätt korv”.
MEN – jag kan inte tillägna mig rytmen. Det är ungefär som under de förfärliga lektionerna i hemkunskap på Centralskolan i Nässjö 1970 och där vi skulle baka sockerkaka.
“Bröa formen!”, uppmanade vår lärarinna fru Hamberg och då skulle man kleta in något i sockerkaksformen. Jag antecknade:
1, Bröa formen!
Sedan var det, vareviga gång, kört. Mina klasskompisar fick baka sockerkakorna och allt vad vi sedan skulle lära oss för att bli dugliga medborgare.
De få gånger jag köpt hem något från IKEA har det slutat lika miserabelt. Jag har fått ringa någon god vän som rusat iväg till en förtvivlad svensk immigrant och som naturligtvis genast förstått vilka skruvar som ska sitt i vilka hål…
Men, tänker jag, envishet kan också vara bra. Jag gav över 30 år av livet åt finskan, antennerna utfällda hela vakna dygnet. Det är de än i dag, plöjer ledarsidorna i Helsingin Sanomat och hittar nya, okända ord.
Ber om tillstånd av min lärare att få spela in hans slagkomp med digikamera och tankar så ner på datorn: Ett-två-tre-fyr-och-ett-två-tre-fyr-och…
Det kommer nog gå. Om man har disciplin nog att spela dessa korta videor ett par gånger om dagen och härma tills de sitter likt Karlssons klister.
En sak har man ju i alla fall som senior – obegränsat med tid.