8 maj 2025
På stamfiket denna morgon gör jag ett schema inför det långa besöket i fosterlandet; Elva proppfulla dagar och kvällar.
Först nu förstår jag fullt ut vad jag gjort – det här är som en sorts resa in i barndomen och ungdomen. Nästan ALLA viktiga människor från barndomen och ungdomen finns med.
Hur ska man orka detta..?
Ett 20-tal kompisar från Journalisthögskolan i Stockholm 1977 dyker upp i morgon kväll. Flera av dem har gjort helt otroliga karriärer inom media – som reportrar, redaktionschefer, författare, föreläsare, etc. Jag är rätt säker på att det blir en ganska stillsam tillställning, INGEN torde ha något behov av att göra väsen eller försöka dra till sig uppmärksamhet.
Nästa afton upprepas det hela – men då på Hotell Högland i Nässjö och vi blir elva vänner som känt varandra sedan 1963 eller 1964. Från tidigare träffar minns jag, att när klockan är 22 bryter vi upp. Nästa år är vi alla 70-åringar och då behöver man inga rejvpartyn.
Några dagar senare ska jag till Värnamo och träffa en av mitt livs i särklass viktigaste personer; Pensionerade skolläraren Ingrid Johansson. Det blir en lunch med henne och hennes man Kurt.
Vi träffades för cirkus 20 år sedan, då jag letade reda på alla klasskompisar och fixade första träffen. Ingrid stod gömd bakom ett buskage och när jag sände ett sms kom hon fram till sina forna elevers jubel.
– FRÖKEN???!!!
För mig var skolan en oas. Kanske det som fick en att härda ut i en för övrigt ganska mörk tillvaro. Ingrid Johansson hade en unik förmåga att se varje elev.
– Dina uppsatser var vidunderliga. Jag brukade ta med dem hem och läsa högt för min man Kurt, berättade hon när jag inför första träffen intervjuade henne för Lärarnas Tidning.
Faktiskt minns jag en del av dessa rätt rudimentära verk. Hur jag reste med en amerikansk astronaut till månen (det måste ha varit i slutet av 60-talet). Vår enda matsäck var en chokladkaka.
Trist nog smalt den, för på månen var det 300 grader varmt dagtid. Lyckligtvis var det 300 grader kallt på natten så chokladkakan stelnade till och jag och min amerikanske astronaut-vän kunde inmundiga den.
När jag i höstas fick en liten bok utgiven sände jag den till Ingrid Johansson med dedikationen “Till den lärare som betytt mest i mitt liv”.
Det finns en lärare till som betytt oerhört mycket för mig, inte minst genom sitt stöd och uppskattning av mina skriverier; Alf Svensson i Gränna.
Honom och hans hustru träffar jag nästa måndag. Och tisdag. Han har bett mig plocka med den lilla elektroniska stämgaffeln.
Man säger inte nej till en levande legend. Och vet han tycker mycket om “Så skimrande var aldrig havet”.
Dag elva på resan far jag med en ungdomskompis till Oskarshamn för att träffa min faster Nanna. Senast vi sågs måste ha varit i mitten av 60-talet.
Klarar hjärnan alla möten och intryck vill jag sedan bara ha det lugnt i sommar. En liten tur till Tallinn och Tartu med ungdomskompisen Alf. Det är en fin båtresa härifrån Helsingfors.
Nu hem och packa!
Sören Viktorsson