5 augusti 2026
Det strömmar musik och glada röster från min tv-apparat.
“Canneloni Macaroni” sjungs det från en scen och publiken jublar.
Är det månne atmosfäriska störningar? Sådana som gör att radio- och tv-vågor plötsligt kan färdas långa sträckor.
Teknisk är jag knappast, men vi har alla kabel-tv i husbolaget och så kallad TV-DX torde väl förutsätta att man har en separat antenn?
Bilden är knivskarp och jag ser att vi befinner oss på Skansen och Solliden. Jag har helt enkelt glömt stänga av tv:n efter de finska halv nio-nyheterna och nu är det annat ljud i skällan.
Den allvarsamme nyhetsuppläsaren har fått lämna plats åt sprudlande Pernilla Wahlgren.
Erinrar mig så att på tisdagar kör man ju även här i Finland det svenska kultprogrammet “Allsång på Skansen”. Till det fascinerande hör att programmet också här går i direktsändning och då simultantolkas från svenska till finska.
Stämningen är på topp. Folk köar redan från arla morgonstund för att få en plats. Jag vet att inte minst många unga människor är stormförtjusta, ofta viftar de under direktsändningen med idolplakat.
En av gästerna är schlagerkungen Lasse Holm och han framför alltså, tillsammans med andra artister, sin gamla succélåt “Canneloni Macaroni” från år 1986.
“Pescatore, Vesuvio, La bussola, Pompei, Åh-åh-åh-åh-åh-åh-åh-åh” låter det denna afton i mitt vardagsrum i stadsdelen Kampen.
För en kort stund är jag återbördad till fosterjorden. Det är en litet märklig känsla, eftersom det nästa vecka gått 30 år sedan jag köpte enkelbiljett med båten österut.
Det är ett otroligt tempo i programmet. Pernilla Wahlgren är tveklöst ett underhållningsproffs uti fingerspetsarna. Simultantolkningen till finska är också mycket proffsig.
Ändå känns det litet som att jag tjuvspanar på signaler från en avlägsen planet. Kanske från ett annat solsystem.
Vi hade här på finsk television 1995-2008 ett allsångsprogram som hette “Tammerkosken sillalla” (det fortsatte sedan ytterligare ett decennium men då utan kameror).
Jag är inte helt nöjd med min översättning, men kanske skulle det bli något typ “På Tammerforsens bro”. Forsen flyter genom Finlands tredje största stad Tammerfors (på finska Tampere).
Programmet leddes av Mikko Alatalo – en frejdig sångare, gitarrist och före detta riksdagsman för finska Centern.
Den svenska allsången och den finska är knappast kompatibla. Det bubblar och jäser och publiken på Solliden skiner likt en armé av solstinga keruber.
En finsk allsångspublik är mer återhållsam. Detta är inte de yviga gesternas land.
Funderar en stund över varför inte även jag – enligt dopattest född i Folkhemmet – kan få vara sådan till sinnes som de glada människorna från Solliden som denna afton letat sig in i min tv-apparat.
Kan man sent i livet lära sig bli lycklig? Jag testar att med bägge pekfingrar försöka lyfta upp mungiporna. Men shit, så fort man släpper taget åker de ner igen…
Så funderar jag helt kort kring om det ginge att till Sverige importera något program knökfullt av finsk tango. Texter drypande av vemod, övergivenhet, minnet av sommarens ljuvlighet och hur kärleken gick i kras när höstlöven började dingla ner.
Jag är inte bergis på att ett sådant program skulle samla miljonpublik, från Ystad till Haparanda (visst intresse kanske skulle finnas på sistnämnda ort).
Texterna måste då översättas. Eller förstår man finska i Skåne..?
Jag är för gammal och trött och kanske även talanglös för att ge mig på att översätta finska tangor. Men skulle nog gärna vilja få mina kvarvarande vänner i Konungariket att lyssna på en eller ett par.
“Punaiset lehdet”, eller rakt upp och ned “Röda löv”, är en favorit. Den kunde man kanske försöka översätta, för så klart finns den inte på svenska.
Men si, AI kan vara rena guldgruvan för jag hittar faktiskt en video med sångtiteln “Höstlöven glöda”.
En eloge till översättaren, en fenomenal svensk titel!
Texten i videon är bitvis en smula svår att uppfatta, men den musikaliska tolkningen är genuint finländsk.
Thure Wahlroos har gjort översättningen och den framförs av gruppen “Liljor”: