15 juni 2026
Får ett textmeddelande från mitt telefonbolag. En obetald räkning. Betalas den inte inom kort lägger de på fem euro på nästa faktura.
Jag är oerhört noggrann med att alltid betala räkningar i tid. Fakturan har sänts via sms och jag uppehåller mig mest på internet. Måste helt enkelt ha missat.
Tar med mig finska körkortet och går till telefonbolaget, som har en butik nära mitt hem. Klockan är strax före 20 och jag får genast hjälp av en försäljare.
– Mun kännykkä…tuli lasku…(Min mobil…det kom en räkning…).
Har jag, frågar mannen i butiken, månne en app. Jo, förklarar jag, förra gången i butiken fick jag hjälp att ladda ner en sådan.
– Mutta kaikki mikä koskee uutta tekniikkaa on mulle outua (Men allt som rör ny teknik är mig främmande).
Vi kan, föreslår försäljaren, gemensamt gå in på appen och lösa det hela. Det är mycket vänligt, så klart, men jag känner att min (eventuella) finska sisu nog för tillfället tagit slut…
– Jo, alltså.., stammar jag på svenska och fumlar med mobiltelefonen.
Då föds blixtsnabbt en idé och jag återgår till finska.
– Olen riikinruotsalainen ilman suomalaista taustaa. Kolmenkymmenen vuoden suomen kielen opiskelemisen jälkeen mun päähän ei mahdu enää mitään muutta (Jag är rikssvensk utan finsk bakgrund. Efter trettio år av finskstudier får jag inte plats med något mer i hjärnkontoret)!
Mannen tittar förvånat på mig – som kom jag från Mars eller Pluto – skiner upp och säger något vänligt om mitt sifysos-projekt.
En finne smickrar inte och då blir beröm så mycket mera värt.
Kommer osökt att tänka på det franska talesättet: ”J’appelle un chat un chat, et Rolet un fripon” (Fritt översatt: “Jag kallar en katt för en katt och Rolet för en skojare”).
Mannen i butiken ler nu så mungiporna nuddar örsnibbarna och finner galant på ett sätt för mig att betala fakturan utan att behöva gå in i mobilen och rådbråka appen.
När jag lämnat butiken dyker det upp en aning skamkänslor. Var det tvunget att dra “ Jag är rikssvensk-kortet”..?
Jag har väl gjort det några gånger tidigare och vet, att finnar känner enorm sympati när de förstår att man kommer från Sverige och har offrat snudd på halva sitt liv åt deras 15 kasus och ord långa som tusenfotingar.
Så slår det mig hur lite jag nog ännu vet om finsk mentalitet. Men jag har i alla fall lärt mig att aldrig någonsin fråga en finsk tjänsteman vad han eller hon tycker om det rådande vädret (man är mycket saklig i detta land och ej du och bror med okända).
Och ej heller ringer jag numera på måfå någon finsk kompis för litet rundsnack. Man ska i Tusen Sjöars Land ha en anledning ta kontakt – annars får det vara.
Att ringa någon finsk kompis klockan 20.30, hur allvarligt ämnet än kan vara, är förresten som förgjort. Då börjar nämligen statstelevisionen Yles program “Uutiset” (“Nyheterna”). En del finnar kallar programmet för sin “Jumalanpalvelus”, det vill säga “Gudstjänst”.
Och efter några minuters sport kommer klockan 21.00 samhälls- och debattprogrammet A-Studio. Då får man som inflyttad försöka fortsätta hålla fingrarna borta från mobiltelefonens tangenter.
Rikssvenskar som flyttar hit gör det ofta på några år. En del – som statsminister Kristerssons dotter – går på Svenska Handelshögskolan, några stenkast från min bostad. En skola av yppersta klass.
Någon jobbar på Nordiska Investeringsbanken eller andra nordiska institutioner.
Helt “finsk” lär jag knappast bli – fast kompisen Miia säger att jag är “suomalaisempi kuin suomalaiset itse”, “mer finsk än finnarna själva”.
Snällt sagt, men tvivlar en smula. Fast sex dagar i veckan trivs jag riktigt bra i Republiken Finland. Rejäla människor, som alltså inte fjäskar eller förställer sig.
Den sjunde dagen? Låt oss ta det någon annan gång…