18 mars 2026
Ofta när jag vill undslippa något lite jobbigt – typ att försöka läsa Theodor Kallifatides på dennes modersmål – låter jag boken och lexikonet vila i väskan och ringer istället från stamfiket till ungdomsvännen Matz i Göteborg.
Vi utbyter några hälsningsfraser och så undrar han:
– Socialdemokratisk Björklund?
– Va?!
– Fyra bokstäver.
Då trillar poletten ned. En stor del av Matz tid går åt till Svenska Dagbladets korsord i pappersversion.
– Det kan inte vara Jan Björklund som ju var ledare för Liberalerna, fastslår han.
Jag funderar en liten stund och hittar så svaret:
– Leni Björklund. Jag tror hon var aktiv inom kommunalpolitik och i landstinget.
Matz drar sig också till minnes och fyller i raden (en senare sökning på internet visar att hon även var försvarsminister 2002-2006.
Första kvinna på posten i Sverige, likt Elisabeth Rehn 1990-1995 i Finland).
Matz och mina samtal följer aldrig någon strikt linje. I rasande fart hoppar vi från ämne till ämne, allt efter hur våra hjärnor associerar. Han är oerhört beläst.
Av någon anledning kommer svenske skådespelaren Nils Poppe (1908-2000) upp.
– Vet du vad Poppes första hustru hette? frågar jag.
– Nej.
– Inga Landgré.
– Javisst ja. Hon spelade i Bergmans Det sjunde inseglet och det gjorde även Nils Poppe, replikerar Matz.
Vi brukar samtala runt en timme. Därefter orkar jag inte ta itu med nygrekiskan. Går hem och ser rikssvenska nyheter via internet.
Mitt i all trivialitet dyker en oanmäld tanke upp; varför dessa långa samtal med hopp från ämne till ämne?
Jag har numera ganska få gamla vänner kvar i Sverige – och märker generad att jag ibland inte längre hittar svenska ord (fast de dyker dock snabbt upp, ingen jämförelse med “tillbringade en dag i Haparanda och glömde finskan”).
En faktor bakom våra associationsrika samtal, tänker jag, kan vara önskan att helt enkelt hålla det som eventuellt fortfarande finns kvar mellan öronen igång.
Jag märker inför 70-strecket att jag börjar glömma namn även på ganska nära bekanta. Kanske ändå en smula hoppfullt att Sveriges första kvinnliga försvarsminister tydligen etsat sig fast i hjärnbarken.
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet