8 maj 2026
Nu inne på andra dagen i Sverige – landet jag besöker en gång om året och alltid andra veckan i maj. I övermorgon klassträff i Nässjö med kompisar från 1963 och 1964.
Tio kommer. Tre är bortgångna. Rester har annat för sig.
Har med mig en bibba böcker. Min senaste “Kåserier 2023-2026” och även ”Kåserier 2017-2023”. Kanske är någon eller några av forna klasskamraterna intresserade. Lär väl skänka bort ett par ex till dem som alltid berömmer mina texter…
Men nu först blir det tåg till Enköping: “Sveriges närmaste stad”. Där bor min kusin Peter med hustru Laila och sonen Spencer. Samt inte minst min bortgångne morbror Helmers fru Ellen.
Hon är 98 nu och iklädd rullator. Men skallen fungerar alldeles utmärkt och hon pratar svenska med lätt dansk accent.
Tant Ellen, som min syster och jag brukade kalla henne, kom i juni 1947 med väninnan Tora från Odense på Fyn till det lilla samhället Ormaryd, som ligger mellan städerna Nässjö och Eksjö. Detta var första resan utanför Danmark och hon hade fått anställning som kokerska på ett privat sjukhem.
– Vi kom på en söndag och på onsdagen träffade jag Helmer. Jag minns hur traktens ungdomar tittade förundrat på oss “fattiga danske piger”, har hon berättat.
Ellen och morbror Helmer gifte sig 1952 i Danmark, länge drev paret en begravningsbyrå i Nässjö för att vid 60-talets mitt så flytta till Enköping.
Helmer är borta sedan decennier, men kusin Peter och kusinbarnet Spencer har jag bra kontakt med. Likaså med Ellen vars spänst imponerar.
I kväll ska vi samlas hemma hos henne i den spatiösa lägenheten på Eriksgatan. Käka asiatiskt samt dricka något gott. Det blir knappast någon lång föreställning för tåget till Nässjö går tidigt i morgon och man vill ju gärna vara i någorlunda form inför klassträffen.
Vad väntar jag mig inför kvällen och morgondagen?
Slätt ingenting. Vi som trampat några år på planeten vet ju att man kan göra upp planer och bestämma saker – sedan blir det ändå som det blir.
Har ett gott minne av tant Ellen. Kan ha varit 1964 eller kanske något längre fram i tiden. Som så ofta hade jag varit på mitt refugium (tillflyktsort) biblioteket och lånat en stor väska full med böcker.
Tog mig fram med en liten röd flickcykel och på Södra Torget mötte jag Tant Ellen, som resolut köpte mig en korv med bröd från ståndet som stod där.
Jag var nästan chockad, spontan godhet och omtänksamhet kan röra mig till tårar. Tror att jag också i vuxen ålder är rätt bra på att upptäcka när ett barn inte har det gott. Försöker då ibland säga några vänliga ord och – när det verkar finnas förutsättningar hos barnet ifråga – spå en strålande framtid.
I afton blir det alltså inte korv, men asiatisk takeaway.
Och såväl emotionellt som pekuniärt hoppas jag en smula kunna få återgälda Tant Ellen.