24 april 2026
Under ett snart 70-årigt liv – ursäkta mitt ständiga ålderstjat – hinner man göra otroligt många misstag, slösa tid på oväsentligheter och negligera sådant som verkligen betyder något.
En av de rätt få saker jag är nöjd med är, att jag lyckades ta mig in på Journalisthögskolan.
Hade jag vetat att det var så gott som omöjligt att komma in genom kamelsögat till tidningskvarteret i Marieberg, hade jag nog inte sökt.
Ibland är okunskap en tillgång…
Och då hade jag nog heller inte blivit bjuden till den fest som anordnas i Stockholm i januari 2027 för att fira att det gått 50 år sedan dagen då vi inledde våra studier.
Man gjorde prov i två steg på något som jag vill minnas hette Psykotekniska institutet. Höll på att skriva “pyrotekniska”, för i mitt hjärta brann en eld.
Ville så starkt komma ifrån det tråkiga livet i en liten etta i Huskvarna, där tristessen enbart bröts av ett dagligt besök i bibliotekets läsesal.
Första steget var mer allmänna prov, av typen ordförståelse och nutidskunskap etcetera. Vi “utvalda” som kallades till andra steget fick bland annat författa en nyhetsartikel och blev därtill intervjuade av en journalist samt en psykolog.
Jag darrade som en aladåb där jag satt och väntade i ABF-huset i Göteborg. Så kutade jag ner till apoteket på Järntorget:
– Mitt liv avgörs om några minuter. Har ni någon stark tablett?!
Tror de gav mig ett par magnecyl och med en pappmugg vatten i handen sprang jag tillbaka, svalde tabletterna och hann knappt sätta mig förrän de ropade upp mitt namn.
Nervositeten var som bortflugen och när intervjuarna undrade vad jag tänkte göra om jag inte kommer in på JH, kom svaret på en nanosekund:
– Gråter.
– Och när du gråtit färdigt?
– Då söker jag en gång till!
Lärde jag mig något under de två åren på Journalisthögskolan i Stockholm? Kanske inte så jättemycket, förutom praktiska saker som att börja en nyhetsartikel med det väsentliga och skriva så att den går att korta av från slutet.
Litet statskunskap tror jag vi läste: “Statsrådsberedningen är en del av regeringskansliet”.
Och offentlighetsprincipen studerade vi, än klingar uppmaningen hur man ska bete sig i kontakter med myndigheter: “Begär ut hela akten!”.
Nästan alla i klassen var äldre än jag, förutom vad jag kan minnas Gunilla och Marika (säkert några till men jag går inte runt med klasslistor i kavajfickan).
De gjorde bägge makalösa karriärer och det gäller för flera andra i min årskurs. Några killar blev utrikeskorrespondenter och en tjej fick Stora Journalistpriset (förlåt ni övriga superduktiga om jag inte får plats med er alla i denna lilla krönika).
Själv var jag väldigt blyg på den tiden. Övertygad om att jag nog aldrig skulle kunna duga till journalist.
Men en och annan drapa blev det ju och – viktigast av allt – jag vet att träffen i januari nästa år kommer att bli ett hejdundrande kalas!