13 mars 2026
Det är intressant att följa hur olika människor föreställer sig livet som pensionär. En del känner obehag; hur ska man nu fylla dagarna när det inte längre finns en arbetsplats att gå till?
Andra talar smått lyriskt om den frihet som hägrar. Tänk att nästan bara ha sig själv att tänka på och kunna gör i princip vad man vill. Att helt enkelt “ta dagen som den kommer”.
En ganska vanlig utveckling tycks vara, att man till en början är smått euforisk över denna nyvunna frihet, men så kommer ett bakslag; hur ska man få dagarna att gå?
Oddsen är ju så att säga emot en – särskilt om man kommit över de 80 och snabbt närmar sig 90 (min faster i Oskarshamn fyller för övrigt 90 idag, varmt grattis!).
Den gudabenådade journalisten Staffan Heimerson skriver, på sin egen 90-årsdag, i en kolumn i Expressen:
“Det är ljug, att dagens nittioåringar alla är så pigga och friska. Alla jag känner – och de är många – är sjuka på ett eller annat sätt, i flera fall dödligt”.
Så ungefär ser ju spelets regler ut. Och jag tror tyvärr inte man göra jättemycket åt det.
För några år sedan åt jag middag på en grekisk ö med en amerikansk professor som reste jorden runt och föreläste om medicin och sjukdomar. Vilka, frågade jag honom, är de avgörande faktorerna för att man ska få ett långt liv?
Det finns, förklarade han snabbt, tio centrala faktorer:
– Genetik, genetik, genetik, genetik, genetik, genetik, genetik, genetik, genetik plus att man försöker ha litet skoj.
Min egna, sex år långa erfarenhet av seniorlivet är, att man måste försöka hitta en strategi. Annars blir det lätt fjärrkontrollen och tv dagen och kvällen lång.
När man var tonåring och gav sig iväg på tågluff fanns ibland inga planer. Man hoppade av och på tåget litet här och var. Så sent som för något decennium reste jag själv runt i Europa med gitarren och litet klamotter som enda sällskap.
Hur annorlunda är inte allt idag! Inför veckan i Prag om en månad med tyska väninnan Bettina vill jag ha och gör jag upp ett schema. Hotellet är bokat sedan månader i förväg. Klockan 13.45 väntar jag på henne på Prags centralstation. Ordnung muss sein.
– Sören, säger hon på telefon, jag lägger mig sent på natten och behöver sova länge om morgnarna.
– Utmärkt, jag vaknar alltid vid femsnåret på morgonen och då kan jag jobba några timmar i lugn och ro med datorn. Kanske skriva kåserier och förpesta mina vänners vardag…
Det hänger på mig att vi har ett eller ett par bestämda utflyktsmål varje dag. Prag-borgen är självskriven. Likaså Václav-torget. Kanske även en båttur på Moldau.
All kollektivtrafik i Prag är gratis för seniorer. En dag sätter jag mig med Bettina på valfri spårvagn och så åker vi ut till någon förort och bekantar oss en smula med livet där. Kanske gulasch-soppa för motsvarande några kronor på lokalhak.
Apropå att tjeckerna också har krona som valuta…minns en vits från kommunisttiden under diktatorn Gustáv Husák:
“Vad är det för likhet mellan svenskarna och tjeckerna? Jo, svenskarna har krona och vi har också krona. De har en Gustaf och vi har också en Gustav. Svenskarna har nog av allt och vi tjecker har också fått nog av allt…”.
På sätt och vis beundrar jag människor som klarar att “ta livet som det kommer”. Men själv vet jag att jag måste rida spärr; sätter jag inte av litet tid den första morgontimmen åt att plocka upp strumpor från golvet, slänga mjölkpaket i soporna och rensa en smula bland alla papper på skrivbordet – ja då är dagen körd!