23 juni 2026
Det sitter ett ungt par med en liten pojk i frukostmatsalen på det estniska hotellet där dessa rader skrivs. Plötsligt börjar pojken – som kanske är tre eller fyra år – att gråta hejdlöst.
Med oändligt tålamod försöker först pappan, sedan mamman, att trösta honom. Jag förstår så klart inte v a r f ö r han gråter. Men till sist är friden återställd.
Min spontana tanke är, att jag aldrig skulle ha kunnat ge de bästa åren åt en annan person, jag hade inte haft varken kraften eller tålamodet.
Barnlöshet, tänker jag, är säkert en stor tragedi. Inte minst många kvinnor talar ut om den i media. I Finland har vi en hel del fertilitetskliniker, dit även svenskar söker sig.
Men jag är nog rätt tillfreds utan vare sig barn eller barnbarn.
Idag inleds – om nu någon missat det – den så kallade Almedalsveckan i Visby, Gotland. Traditionen lär ha fått sin början när Olof Palme, vars familj brukade semestra på Fårö, äntrade ett lastbilsflak i just Almedalen 1968 och höll ett tal.
Kanske borde man ägna evenemanget en smula intresse. Det är hejdlöst med seminarier och tal. Just i år, när valet står för dörren, är intresset extra stort inte minst för vad partiledarna ska ha att säga i sina tal.
Jag känner ändå inget behov av att följa spelet. Vet man ungefär var man står värderingsmässigt, kan inga “utspel” några månader före valet ändra på det. Inga “trianguleringar” eller frierier över den s k blockgränsen.
Fotbolls-VM fortskrider. Ser i en kvällstidning att “Messi är skyttekung”. Utan att kokettera, vet faktiskt inte vilken nation han spelar för.
Leonel Messi, upplyser så google, kommer från Rosario i Argentina och är kapten i nationens landslag.
Jag har ett svagt minne angående VM 1966. Hade åkt med min mormor Klara till Grimslöv, utanför Växjö, där hennes yngsta syster bodde.
England vann över Västtyskland på Wembley, berättar AI. Tror nog varken mormor eller jag satt klistrade framför någon tv-apparat, men minns att finalen tilldrog sig enormt intresse även i Sverige.
Några namn dyker upp ur minnet och från 60-talet: Pelé, Garrincha, Puskas. Litet senare, runt 1970, hade väl brassarna en stjärna som hette Jair. Och Bobby Charlton var väl en huvudfigur i engelska världsmästarlaget 1966.
Under mitt första besök i Lissabon, i slutet av 80-talet, träffade jag en högt uppsatt portugisisk jurist som tog med mig till Benfica-stadion. En svensk vid namn Mats Magnusson skulle spela.
Jag hade presskortet på mig och fick sitta på pressläktaren bredvid en storvuxen man som bara talade portugisiska.
– Jag är kusin till Eusébio, berättade han (jag förstod i alla fall ordet “kusin” och visst var portugisiska superproffset Eusébio da Silva Ferreira bekant även för mig).
Allt ovan till trots blir det nog varken något sladdbarn, Almedalstal eller fotbollstittande för mig denna sommar.
Har det med åldern att göra, att man inte längre bryr sig så mycket om omgivningens preferenser?
Jag menar, en påfallande stor del av mina kompisar är sedan länge farföräldrar, morföräldrar, uttalade fotbollsfantaster, och många följer dagspolitiken intensivt.
De är fantastiska människor och jag skulle aldrig fälla ett förringande ord om personer för vilka idrott eller politik spelar en stor roll i livet. Helt säkert har några av dem därtill en IQ jag kanske bara kan drömma om.
Men jag är numera van vid att vara tämligen ensam om sådant som ger mitt liv glädje och innehåll. Fast i Prag i våras träffade jag faktiskt en finlandssvenska som talade så god tjeckiska, att hon togs för infödd av tjeckerna själva.
Jag har en svensk väninna i Pireus, som bott runt 40 år i Grekland och framlever sitt liv i princip helt på grekiska.
Flera svenska vänner talar, efter årtionden i landet, i princip perfekt kinesiska och någon har även skrivit böcker på språket.
Dock har jag faktiskt på tre decennier blott och bart träffat en enda rikssvensk till, som behärskar finska nästan till perfektion. Han är sedan länge tillbaka i Sverige.
Om en timme träffar jag reskamraten Alf – som satt uppe sent igår kväll och såg en av fotbollsmatcherna – i receptionen.
Inte 09.59 och inte 10.01 utan prick 10.00. När båda är fena på att hålla överenskommelser, tar det bort mycken potentiell friktion.
Jag ska försöka att några minuter för tio sätta mig i receptionen och fortsätta plöja den kära Kallifatides-boken. Igår på tåget hit till lilla staden Viljandi blev det för ovanlighetens skulle en hel timme.
Det fyller mig med obeskrivbar eufori när det komplicerade grammatiska systemet nu inte längre är någon gåta höld i dimma och när ordförrådet är så digert, att man kan gissa sig till en hel del utan hjälp av lexikon.
Jag har, tyvärr, lagt ner musiken och gitarrspelandet. Åtminstone temporärt.
Men grekiskan är som gitarrspel – man kan inte ägna sig åt den och samtidigt känna Lebensangst.