25 mars 2026
Första gången vi träffades var – tror jag – 1985. Jag blev genast helt betagen. Inte minst när hon bjöd mig mat och vin och levande musik uppe på ett berg.
Någon berättade att ute på Frescati, Stockholms universitet, visste de mer om henne. Jag anmälde mig, men en plötslig fast anställning kom emellan.
Några år senare tog jag med mig min bäste vän, framlidne Larry Bjöörn, för att ånyo träffa henne. Vi hade båda ett brinnande intresse men hon var nog ändå en smula avvisande.
Först för något decennium sedan, här i Finland, började jag åter tänka på henne. Det sades att även här – i universitetsbyggnaden på Fabiangatan – kunde man bli närmare bekant med henne.
Det var sant men räckte ändå inte. Jag sökte stipendier för att träffa henne igen, gång på gång, år efter år. Ofta blev det beviljat.
Kanske var det först vid senaste årsskiftet som hon visade, att hon en smula brydde sig om mig. Då hade vi en månadslång vistelse ihop.
Sedan dess försöker jag nästan varje dag att läsa litet om henne. Och i december ska vi mötas igen under stor festivitas.
Hon heter Ellada, en del kallar henne Ellas eller Hellas. Bland svenskar lyssnar hon till namnet Grekland.
Vi finländare kallar ibland vårt land för “Finlands mö”, eftersom landets kartbild påminner om en ung kvinna som sträcker ut sin ena hand.
Svenskarna talar om “Moder Svea”, alltså även där ett femininum. På nygrekiska är är landet femininum i sin bestämda grammatiska form.
Jag kommer aldrig permanent att bosätta mig hos henne. Däremot gärna åka på besök efter besök.
Hon fyller år idag – det är Greklands nationaldag.
ζήτω η Ελλάδα! Leve Grekland!