9 maj 2025
Få ting på vårt klot är lika obegripliga för en svensk som finska språket. Man kan på sin höjd räkneorden yksi, kaksi, kolme och kanske ¨ei saa peittää¨, vilket betyder ¨får ej täckas över¨.
Jag har ett dussintal svenska bekanta som behärskar kinesiska. Ironiskt nog har jag under de trettio år jag sysslat med finska bara träffat en enda svensk som verkligen kan språket på hög nivå; Han heter Anders Eriksson och hann under sin karriär bland annat vara Sveriges Radios korrespondent i Helsingfors och sedermera chef för Finlandsinstitutet i Stockholm.
Däremot känner jag en hel del svenskar som b ö r j a t med finskan. Men de har samtliga förr eller senare gett upp projektet.
Varför är det så, och behöver det vara så?
Två till synes gigantiska hinder möter en när man ska börja studera finska utan att ha någon finskt påbrå eller förkunskaper; Ordförrådet och grammatiken.
Finskan är – i motsats till exempelvis persiskan som talas i Iran – inte ett indoeuropeiskt språk. Nybörjaren har i princip inget att stödja sig på vad gäller ordinlärning.
Ett i de flesta europeiska språk så vanligt ord som telefon heter på finska ¨puhelin¨. Det finns en logik bakom ordet, men på rena nybörjarstadiet har man ingen glädje av det.
Vad jag gissar får många att tappa sugen är just det faktum att man i början måste slå i sig ett antal ord som inte liknar något annat. Ingen kommer undan.
– Kan inte du komma till någon av mina lektioner och berätta hur du lär dig nya finska ord? vädjade min framlidna finsklektor vid Stockholms universitet Saila Ekström.
Jag tackade artigt nej, eftersom jag än idag inte vet hur det går till. Ett medfött gott minne är säkert till stor hjälp.
För att lägga extra sten på börda har finskan en grammatik som är synnerligen komplicerad. Exempelvis tyskan har, som en nog vet, fyra kasus; Der Mann (nominativ), des Mannes (genitiv), dem Mann (dativ) och den Mann (ackusativ).
Finskan har – håll i er – FEMTON kasus! Det är med dem som med ordförrådet, någon genväg gives ej. Det är bara att plugga in dem och, framför allt, se hur de används i finska meningar. Fred Karlssons bok Finsk grammatik är det verk jag, vid sidan av Bibeln, ägnat mest tid. Jag bar i flera år med den överallt och lyckades till sist tappa den i bassängen när jag var och simmade…
Det här var kanske litet dystra fakta, så låt oss nu anlägga en mer positiv ton utan att tubba på sanningen. Några av kasusen är mycket ovanliga och i praktiken räcker det med kanske tio.
Ett exempel på kasus man kan leva länge och lyckligt utan är komitativ som används för att uttrycka ledsagan. Fru heter på finska ¨vaimo¨och ”med sin fru” uttrycks enklast ”vaimonsa kanssa” (frun-sin-med). Vill man snobba kan man även använda komitativ och får då uttrycket ”vaimo-ine-en” (fru-med-sin).
Så talar dock sällan Matti och Maija Meikäläinen, Finlands herr och fru Medelsvensson. Och förresten är den talade finskan på flera sätt annorlunda än den skrivna. Vilket även det i början kan vara ett hinder.
Så litet glada nyheter; Finskan har inga bestämda eller obestämda artiklar, ¨bok¨ heter alltid ¨kirja¨. Man skiljer heller inte mellan maskulinum och femininum, ¨han¨ och ¨henne¨. Det heter alltid ¨hän¨och så får man utifrån sammanhanget lista ut huruvida det handlar om en man eller kvinna.
Till det sympatiska med finskan hör också, att språket är oerhört regelbundet. Här finns väldigt få undantag och inga så kallade brutna pluraler av typen ¨mus – möss¨.
Det jag gillar allra mest med finskan är att den, efter en massa råplugg, faktiskt går en till mötes och bjuder på härliga lingvistiska glädjestunder.
Jag fick en sådan häromdagen, när jag i dagstidningen Helsingin Sanomat läste om en kvinna att hon ¨sientisti”. För lekmannen är ordet naturligtvis helt omöjligt. Men har du åtminstone ett par, tre tusen finska ord i din vokabulär så är det lätt som en plätt.
Gömmer sig här något bekant? Ja, substantivet ¨sieni¨ eller ¨svamp¨. Av böjningen framgår, att vi här har att göra med ett verb i förfluten tid. Jag kollar för säkerhets skull med min stora finsk-svenska ordbok och hittar verbet ¨sienestää¨. Att ¨svampa¨ låter ju inte riktigt vettigt, men nu har vi ju lämnat den indoeuropeiska språkvärlden och förstår att korrekt översättning blir ¨plocka svamp.
Har man tagit sig igenom de första så mödosamma lärospånen öppnar sig en helt ny och fascinerande värld. Inträdesbiljetten heter glospluggande,
I gårdagens Hesari, slang för Helsingin Sanomat, säger Ursula von der Leyen att EU-länderna behöver en ¨
Det verkar ju totalt obegripligt, men har man gjort sin läxa vad gäller grundläggande ordförråd är det hur lätt som helst.
Ordet ¨uudelleen¨ betyder ¨på nytt¨ eller ¨än en gång¨. ¨Aseistamis¨ går att härleda till ordet ¨ase¨ som har betydelsen ¨vapen, och har man snällt gjort sin grammatikläxa anar man kanske attaseistaa¨ betyder ¨beväpna¨. Och ¨suunitelma¨ är finska för ¨plan¨.
Vad fru von der Leyen efterlyser är alltså en plan för återupprustning.
All vår början bliver svår, och vad gäller finskan är det fullt av tappade sugar. ¨Mikä laulaen tulee, se viheltäen menee¨ säger ett ordspråk. Det är finskans variant av svenskan ”Lätt fånget, lätt förgånget¨ och kan ordagrant översättas ’Det som kommer med en sång, försvinner med en vissling¨.
Finskan är extremt svårfångad. Men förr, eller snarare senare, tas man med upp på förklaringsberget och sedan är det bara utförslöp.
6 mars 2025