6 juni 2026
Nästan varannan finländare som lever i ett parförhållande har de senaste två åren övervägt skilsmässa.
Uppgiften kommer från en barometer beställd av Befolkningsförbundet, en finländsk expertorganisation som delvis finansieras av staten.
Helsingin Sanomats återkommande spalt “Elämä&Hyvinvointi” (“Liv&Välbefinnande”) har intervjuat Laura och Tapio (namen är fingerade). Artikeln är författad av journalisten Roosa Oksanen och publiceras idag, den sjätte juni.
Laura, vars ålder inte redovisas, funderar över om det förhållande hon gick in i verkligen var det hon sökte. Nu har hon och mannen tre barn och sitter även med bostadslån.
– Det finns dagar då jag och min man inte säger mer än “godmorgon”, “hej” och godnatt, berättar hon i artikeln.
Tapio för sin del har varit gift i 30 år. Paret har inga barn och han tycker att förhållandet med tiden dränerats på ömhet och värme.
– Jag tänkte redan på bröllopsdagen att jag kanske hade gjort ett dåligt val. Men rädslan fanns för att hamna på glasberget och många jämnåriga var redan gifta.
Laura drömmer av och till om att leva helt utan parförhållande, bara hon och barnen.
– Jag har svårt att se en situation där jag stannar kvar i ytterligare 25 år och då redan är gammal. Jag har föreslagit parterapi, men min man vill inte.
Tapio fruktar ensamheten. Men en ny faktor har tillkommit; sjukdom.
– Det finns åtminstone någon som ser efter mig, om jag stannar kvar i äktenskapet.
Den välskrivna artikeln väcker tankar. Risken är stor att hamna i ett dåligt förhållande, om man inte själv från barnsben fått trygghet. Man har ju då heller inga sunda förebilder.
Pratar på telefon med en barndomskamrat i Sverige, som haft flera långa förhållanden men nu lever ensam.
– Jag har så svårt att tänka mig att nästan jämnt ha en annan människa vid sin sida, berättar jag.
– Ja, det kan vara en fasa, konfirmerar hen.
“Kohtuus kaikessa” (“Måttlighet i allt”) konkluderar jag och erinrar mig att jag i morgon, söndag, ska fika med en finländsk väninna på eftermiddagen.
Mycket stimulerande och kanske borde man försöka få till stånd ett större antal fikastunder framöver. Men vilken oändlig lättnad att sedan få gå hem till sitt kyffe och – helt på egen hand och utan interferens – ägna en stund på sofflocket åt Kallifatides på nygrekiska!