26 april 2026
Mitt liv i Finland kändes länge som ett enda stort flyttlass. Första lägenheten låg i fashionabla stadsdelen Eira, och var säkert på minst hundra kvadrat.
Men den var mörk och murrig och månne där inte också fanns mögel. Enda fördelen var en låg hyra.
Efter dryga året flyttade jag ut till förorten Södra Haga. En trivsam, möblerad lägenhet som ägdes av ett äldre par, sedan länge bosatt i utlandet.
Ett villkor för hyrandet var, att paret en gång om året besökte Finland och då behövde lägenheten. Minns att jag i god tid var tvungen att planera något – ett år gjorde jag en resa till London. Men upplägget höll inte i längden och när jag köpte en IKEA-säng och placerade i sovrummet uppskattades det inte.
På en flygresa mellan Stockholm och Helsingfors hittade jag en liten notis i en svensk dagstidning. En finländska skulle flytta till Stockholm och ville byta lägenhet i utbyte mot att den egna i Helsingfors ställdes till förfogande.
Det fungerade några år och vi blev till och med riktigt goda vänner. Sedan köpte hon en lägenhet i Stockholm och upplägget fungerade inte längre.
Nu flyttade jag istället in i en spatiös lägenhet på Fredriksgatan, nära den så berömda Tempelplatsens kyrka (insprängd i ett berg och en veritabel turistmagnet). Till lägenheten hörde en lummig trädgård och jag minns hur jag ordnade ett Garden Party med många och kära vänner samt litet egenproducerad gitarrmusik.
Lägenheten var egentligen för stor för mina behov. Och den kostade också en rejäl slant per månad.
Dyster till sinnet promenerade jag en dag utmed havsstranden i Eira och mot mig kom väninnan Miia med vän.
– Miks oot niin surullinen (Varför är du så moloken)? frågade hon.
– Det tar så mycket kraft att gång på gång behöva flytta. Jag skulle behöva ett eget bo.
– Saat ostaa mun kämpän (Du kan köpa min lya)! svarade Miia som stod i begrepp att inom kort flytta ut.
Helsingfors har ett lägenhetssystem som kallas Hitas. Det är ett regleringssystem som sjösattes 1978 och innebär att staden låter bygga attraktiva bostäder, på mark den själv äger och till reglerade priser. Grundtanken är, att även mindre bemedlade ska få en chans att bo centralt i Helsingfors.
Den aktuella lägenheten var just en Hitas-lägenhet.
Jag glömmer aldrig hur Miia och jag skrev under köpekontrakten i närvaro av våra respektive bankmän (förresten kvinnor båda två).
Jag hade ALDRIG haft möjlighet att köpa en sådan lägenhet på “den fria marknaden”. Men Hitas-systemet innebar att en nämnd i staden varje år reglerar och bestämmer högsta tillåtna försäljningspris.
Jag köpte alltså lägenheten otroligt förmånligt, på villkor att jag själv sedan inte fick sälja den till marknadspris.
Men, så tillkom en bestämmelse om att Hitas-lägenheter FÅR säljas fritt, dock först när de är minst 30 år gamla.
– Sälj den och flytta till Lovisa och så har du ett fett bankkonto! föreslog en finsk kompis.
Lovisa ligger drygt 90 kilometer öster om Helsingfors och det voreett mycket dåligt beslut, när man nu bor mitt i smeten och inom några hundra meters radie har ett helt otroligt utbud av affärer, caféer, apotek, gratis seniorgym etcetera.
Av och till tittar jag i Helsingin Sanomat vad 58 kvadrat i “mitt område” har för försäljningspris. När Hitas-indexeringen upphörde och vår bostadsrättsförening lämnade systemet, ökade lägenheternas värde med ungefär 100 procent.
Att inneha en värdefull lägenhet är så klart trevligt, men den lilla förmögenheten är ju fiktiv. Skulle jag månne sälja den och be om tillstånd att få tälta på tomten..?
Jag försöker numera en smula att vända på mina få slantar. Minns hur jag för länge sedan, när det var dags att betala hyran, vid ett par tillfällen var tvungen att låna av kompisar för att snabbt betala tillbaka (frilansare har ju inga fasta, datum-reglerade inkomster).
Förutom hyfsad hälsa är nu min högsta önskan att aldrig behöva lämna lägenheten i Helsingfors fantastiska stadsdel Kampen. Att ännu en tid om sommaren kunna sitta på balkongen, som vätter mot en innergård, med kompisar och dricka rödvin samt underhålla en smula med gitarr och sång.
EN stor flytt återstår…
Jag tänker dagligen på den.
Någon direkt tröst är det väl inte att även du som läser dessa rader kommer att behöva göra den resan.
Bäst att verka innan skymningen faller. Att promenera sina 10 000 steg, njuta av Kallifatides på grekiska och i alla fall försöka att vara en smula hygglig mot sina “medjordetrampare”.