7 september 2026
Tre kvinnor och en man tittar på mig från omslaget till Helsingin Sanomats söndagsbilaga. I fet stil förkunnar rubriken: Kipukohta (Smärtpunkten).
Det är fem sidor om ensamheten i Finland. Ett ämne som i högsta grad intresserar mig, men just när jag börjat läsa händer något…
Jag har stött ihop med personen ifråga några gånger tidigare. Hen är äldre och har, om jag rätt förstått, bland annat bostadsproblem.
Helt säkert vill hen prata en stund, och det har all förståelse i världen för. Ändå skruvar jag på mig:
– Ursäkta, men jag är litet upptagen…
När jag så ska börja läsa den långa artikeln, får jag svåra skuldkänslor. Varför hade jag inte tid att byta några ord med en människa som jag med största säkerhet bedömer är just ensam?
Hur snyggt är det, att hellre l ä s a om fenomenet än att försöka lyssna till en medmänniska som uppenbart söker kontakt?
Men en annan röst inom mig säger, att jag just nu och här inte orkar med ett samtal, som nog därtill riskerar bli långt och ganska dystert.
I bakgrunden surrar de kända orden från Matteus evangelium:
“Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I och göra dem.”
Jag bryter mot det. Dagligen. Ibland nästan stundligen.
Marjut, 65, beskriver sig själv som “ovanligt ensam”. För några år sedan flyttade hon till Raseborg i södra Finland, där hon inte direkt känner någon.
Hennes stora sorg är, att hon aldrig fick barn. Nu engagerar hon sig i en förening som tar hand om bortsprungna katter.
– Det är trots allt så, att samhället till stort bygger på att man ska ha barn. Har man inte det så hamnar man socialt utanför.
En undersökning visar, att runt 800 000 finländare ofta känner sig ensamma.
– Av någon anledning har ensamheten under koronaepidemin lämnat kvar starka spår just hos de unga, säger professorn i pedagogisk psykologi (kasvatusypsykologia) vid Åbo universitet Niina Junttila till Söndagsbilagan.
Santiago, 45, är född och uppvuxen i Spanien. Han träffade en finska, flyttade hit och efter tjugo år som gifta gick paret för tre år sedan skilda vägar. De flesta vänner var ursprungligen hans ex-hustrus.
– Stressen som ensamhet för med sig känns verkligen i kroppen, säger Santiago som till råga på allt efter skilsmässan råkade ut för en trafikolycka.
– Jag fick två besök under tiden på sjukhuset, förklarar han.
På en punkt är jag oense med Santiago. Han tycker att det är mycket svårt att få en mer djupgående kontakt med finländare.
Nu vet jag så klart inget om hans finskkunskaper och om det månne är där skon klämmer. Men själv tycker jag nog att det går ganska lätt att utbyta djupare tankar med finländare. De är ofta allvarsamma till läggningen och har inga överdrivna förväntningar på vare sig livet eller medmänniskorna.
(“Problemet” – vilket jag ofta tjatar om – är att man som utsocknes själv får se till ta kontakt och att sedan upprätthålla densamma.)
Oliver, 21, växte upp som ett mycket ensamt barn. Han blev mobbad i skolan och problemen fortsatt i lumpen.
– Fritiden brukade jag mestadels tillbringa på slafen och med att kolla på mobiltelefonen, berättar han.
I sitt jobb som ordningsvakt har han idag nytta av sina tidigare erfarenheter.
– Det kan för en del människor nog vara som så, att den enda kontakt de har under en dag är med just en ordningsvakt. Om så är fallet står jag gärna till förfogande.
Elvi, 77, miste sin man för fyra år sedan.
– Vi människor behöver varandra, det är ett sant faktum. Sedan kan det handla om en äkta hälft eller en god vän. Man behöver någon som man kan ventilera sina känslor med och som ärligt lyssnar.
Elvi bor största delen av året i Sankt Michel, om är den största staden i södra Savolax (230 kilometer nordost om Helsingfors). Men en del av året tillbringar hon i Puumala, som ligger i samma landskap men närmare ryska gränsen (runt 50 km fågelvägen). Där bodde makarna tillsammans.
– Det är inte mycket av hans pinaler som jag har städat bort. Faktiskt stryker jag fortfarande hans flanellskjortor, berättar hon.
Först i vintras började Elvi till en del komma över sin ensamhet, genom terapi och genom att skriva av sig sådant som varit svårt i livet.
– Det är först nu som jag har börjat kunna uppskatta sådant i livet som jag har, och inte koncentrera tankarna på sådant jag saknar.