20 maj 2025
Faster Nanna
Morgonen tisdagen den 20 maj vaknar jag upp på Grand Hotel i Jönköping med spunnet socker runt hjärnan. Sällan har behovet av ensamhet och kontemplation känts större.
Det är tolfte dagen på en resa som inte ens en gammal reporterräv förmår att klä i ord. En veritabel kavalkad av människor som genom åren betytt och ännu betyder så mycket; Klassfest med Journalisthögskolan i Stockholm, klassträff med småskolan i Nässjö, två dagar med Alf och Sonja Svensson i Gränna, ett par produktiva möten med ungdomsvännen den alltid så empatiske Johan, några fantastiska timmar i Värnamo med min underbara småskolelärarinna Ingrid och hennes Kurt samt ett besök hos de färgstarka Afrika-missionärerna Marianne Boo och Marianne Tiger i Ingatorp utanför Eksjö.
Tittar från hotellfönstret ut över Vättern som idag ligger spegelblank. Hon – en så vacker sjö kan inte vara annat än femininum – uppvisar inte minsta lilla krusning. Jag tillåter mig att skolka från morgon-tv:s nyheter, ity jag vet att det nästan bara råder elände i världen dessa dagar.
Igår kom ungdomsvännen, yrkeschaffisen Alf och hämtade upp i Kaxholmen, utanför Huskvarna. Två och en halv timmars resa till Oskarshamn. Hela min släkt på fädernet kommer därifrån. Nu har många redan passerat gränsen till en annan värld.
EN enda nära släkting finns kvar här, min faster Nanna. Två år yngre än min framlidne far. Hon var sex när hennes mamma Anna gick bort i astma. Senast vi sågs torde ha varit 1968 då hon och framlidne maken Sven gjorde ett snabbesök i Nässjö.
Framlidne kusinen Bosses fru Anette har ordnat träffen med Nanna, som i mars fyllde 89. Över 40 år som journalist har lärt mig, att det är meningslöst att i förväg fundera kring hur ett möte kommer att gestalta sig. Det blir ändå aldrig som man tänkt sig…
Anette hälsar välkommen och hux flux står där en kvinna, som jag skattar kan vara kanske 79. Hon plirar med ögonen och skrattar och vi omfamnar genast varandra.
– Är det Sören? Det här var trevligt. Så länge sedan!
Vi sätter oss ner och inmundigar kaffe med frallor. Jag börjar genast tentera Nanna. Hur mår hon? Exakt var i det lilla samhället Finsjö växte hon och min far samt en äldre broder upp, finns huset kvar? Hur var barndomen?
Nanna har ägnat sitt yrkesliv åt Konsum, konsumentkooperationen. Som expedit. Mannen Sven jobbade på kärnkraftverket i Oskarshamn.
– Din far och jag gick på samma skola. Den står kvar än idag och vi kan åka och titta på den. Han tog alltid blixtsnabbt mig i försvar på skolgården när så behövdes.
Vi utbyter information med samma precision som mellan en rymdraket och markkontrollen i Houston. Snabbt går det upp för mig att Nanna är något av ett medicinskt unikum. Hon är fullständigt knivskarp i skallen och besitter en blixtrande humor. Narras hon månne när hon säger att hon nästa år ska fylla 90…?
Dottern Ewa, min kusin, ringer på och sätter sig ner en stund och berättar litet om sitt liv; Man, barn och barnbarn och jobbar som massör.
– Jag har en kund nu om några timmar.
Men innan dess hinner vi gå till Oskarshamns kinakrog. De erbjuder, visar det sig, bland annat högklassiga kötträtter. Det blir biffar och entrecote, mediumstekta. Jag kan min (o-)vana trogen inte låta bli att konversera kyparen på kinesiska och han berättar att han är från hamnstaden Qingdao.
– Wo ye qü guo, där har jag också varit. Man kunde hyra ett rum där Mao en gång hade övernattat, förklarar jag och kyparen nickar. Så frågar han om jag hyrde rummet ifråga.
– Bu bu, wo hen qiong…Nej, nej, jag är mycket fattig…
Så besöker vi kyrkogården där min farfar med fru samt farbror med fru vilar. Därefter en annan kyrkogård med en askgravplats, där min fine och humoristiske kusin Bosse ligger.
Det är sorgset, men ändå inte sorgesamt. Kanske delvis för att den svenska försommaren denna dag är så vacker att det skälver i en.
– Jag älskar naturen! utbrister Nanna.
När vi ska gå tillbaka till bilen konstaterar jag att hon, 89-åringen, går raskare än jag.
– Hänger du med i takten Sören, frågar hon och plirar med ögonen.
– Tveksamt. Jag måste ta upp simningen när jag kommer hem till Finland.
Samma kväll ringer jag Nanna på mobilen och tackar. Vi enas om att detta var en smått sagolik dag.
– Vet du Nanna, nu när jag har ditt nummer så blir du inte av med mig, hotar jag och tilläger att om vi alla är någorlunda friska kan jag komma med gitarr och spela och sjunga en smula på hennes 90-årsdag i mars nästa år.
Sören Viktorsson