18 juni 2026
Reser inom kort till grannlandet Estland. Var där redan på sovjettiden.
Den ekonomiska utveckligen har självfallet varit enorm, sedan självständigheten 1991.
Har efter dess varit där många gånger. Tallinn är ju Helsingfors närmaste stad, det tar bara dryga två timmar över härifrån med båt. Faktum är att det också är Stockholms närmaste grannstad, vilket kanske inte alla känner till.
Under en vecka i Estland förra sommaren märkte jag något glädjande; jag kan numera förstå rätt mycket estniska!
Strukturellt liknar estniskan finskan. Men har inga prepositioner, utan använder istället ändelser i slutet av ord.
Det är ett kapitel för sig, som vi nog kan beta av vid något annat tillfälle.
Att jag numera kan förstå ganska mycket estniska har en enkel förklaring: mitt finska ordförråd har på 30 i Finland år blivit rätt hyfsat. Nu har jag inga säkra uppgifter om ungefär hur många ord i de bägge språken som kan förstås inbördes, men jag märker att alltfler meningar “öppnar upp sig”.
Såg för några minuter sedan på nätet följande estniska mening:
“Nüüd on kuum”.
På finska säger man “Nyt on kuuma” och betydelsen blir “Nu är det hett”.
En av de stora tidningarna i Estland heter “Eesti Päevaleht”. Inga problem att tolka om man vet att dagstidning på finska heter “Päivälehti” och Eesti är ju namnet på östra grannlandet.
Det finns dock vissa fällor. Det estniska ordet för “bröllop” är “pulm”. När en finne säger “pulma” betyder det “problem”.
Jag avstår avsiktligt från att vitsa till ovanstående…
En annan lömsk fälla är finskans “vaimo” eller “hustru”. När en est säger “vaim” avser han eller hon ett övernaturligt väsen.
Vi möter ordet bland annat i “püha vaim” som är estniska för “den helige ande”.
Förresten heter bibeln på estniska “piibel” och på finska “raamattu”. Ser man i Estland en skylt om en affär som säljer “raamatud” är det inte primärt fråga om biblar, utan att så heter “böcker” på estniska.
En egenhet i Estland (och även övriga baltländer) är förresten att äldre män ofta talar ganska bra ryska. Sovjetunionen hade ju allmän värnplikt och inte sällan stationerades balter i avlägsna delar av det väldiga landet.
Min första kompis i Tallinn, den tyvärr framlidne Rait, var i min egen ålder och hade självfallet tjänstgjort i “Sovjetskaja Armija”, det vill säga sovjetarmén (“Krasnaja Armija” eller “Röda Armén” bytte namn redan 1946).
Mitt och Raids enda gemensamma språk var ryska och jag minns kristallklart hans kraftiga, av modersmålet färgade, uttal. Det påminde om hur en del finländare uttalar ryskan.
Samma sak har jag upplevt med taxichaufförer på sydliga ön Hainan i Kina. De har egna dialekter på ön men mandarin, standardkinesiska, är numera lingua franca.
Chaffisarnas ordförråd var säkert bättre än mitt, men jag fick spetsa öronen för att uppfatta deras märkliga uttal på mandarin, vilket även det uppenbarligen var färgat av modersmålet.
Ju äldre man blir desto färre genuina glädjeämnen. Då får man väl kanske ändå glädja sig över estniskan.
I viss bemärkelse fick jag ju den gratis…