24 mars 2026
När Finland nu för nionde året i rad utropas till det lyckligaste landet i världen, väcker det blandade känslor.
– Nåja, vi har det väl ganska bra, men så lyckliga är vi väl ändå inte? kunde man sammanfatta mången finländares reaktion.
Vad är nu sanningen, om en sådan går att finna?
Landets ledande dagstidning, Helsingin Sanomat, har bland andra intervjuat professorn i social- och hälsovårdspolitik vid Tammerfors universitet Juho Saari.
Han lyfter fram en aspekt som jag nog också brukar peka på i det här sammanhanget; det finländska samhället är på det stora hela välfungerande.
“Vi behöver inte lägga ner så mycket tid på strul och på att få vardagen att fungera. Det mesta flyter på utan friktion”, konstaterar professorn.
Jag har under snart 30 år här i Finland ALDRIG behövt kliva av ett tåg och byta till ersättningsbuss.
Tågen går…som tåget.
När jag häromåret ville ansöka om nytt finskt pass, var jag inställd på att få vänta några veckor. Men på telefon sade de att jag kunde komma redan samma dag…
När jag för över 20 år sedan gick till min lokala bank för att diskutera ett bolån, hade jag nog också ställt in mig på en längre process. Men jag hade turen att genast få prata med kontorschefen som visade sig kunna excellent svenska.
– Fyll i de här papperna, sade hen och förklarade att banken måste kolla att där inte fanns några betalningsanmärkningar.
– Jag har alltid skött min ekonomi. Under tiden på Journalisthögskolan körde jag tunneltåg varenda helg för att undvika ta lån, förklarade jag (idag skulle jag inte bli så personlig, finländare är ytterst sakliga).
– OK. Men vi är ändå skyldiga att ta en kreditupplysning.
– Om allt är grönt, hur lång tid tar det sedan innan jag kan få beslut?
– Jag skulle säga att Ni nog redan fått lånet.
En faktor bakom att det mesta flyter så bra i Finland är kanske, att man exempelvis på myndigheter aldrig blir personlig. Ej heller skulle man drömma om att dua sina klienter.
När jag för några år sedan hade ett kort och enkelt ärende hos en svensk myndighet, trodde jag knappast mina öron när den vänliga tjänstemannen sade:
– Då återstår inget annat för mig än att önska en trevlig fortsättning på dagen.
Finland är kärvt. Men inte ovänligt. Det är litet som i Tyskland: “Dienst ist Dienst, und Schnaps ist Schnaps” (“Tjänst är tjänst och snaps är snaps”).
När jag berättar om detta för vänner i Sverige, tycker en del att det låter trist. Må så vara, replikerar jag, men det är ytterst effektivt.
Åter till “lycko-debatten”. Professor Juho Saari påpekar, med all rätt, att det finns många i Finland som lever under en knapp stjärna.
Arbetslösheten ligger nu runt tio procent och medierna rapporterar om nedskärningar i bidragsfloran.
“Vad ska de skära ned på härnäst?” frågade en kvällstidning på löpsedeln häromdagen.
Jag bor granne med ett försäkringskassekontor (på finlandsvenska kallas kassan “Folkpensionsanstalten”, förkortat FPA).
När jag gick förbi häromdagen såg jag en skylt som förklarade, att vill man ha grunddagpenning (för dem som inte har A-kassa) förväntas man aktivt söka heltidsarbete och sedan också vara beredd att ta ett sådant.
Lyckan då..? Alla som stigit i land från Finlandsfärjan vet, att det första man möter i Helsingfors eller Åbo inte är jublande människomassor.
Jag skulle istället kalla det “förnöjsamhet”.
Matti och Maija Meikäläinen (Finlands herr och fru Medelsvensson) knogar på och betalar snällt sina skatter. Landet befinner sig inte i krig och jämfört med tidigare generationer – där ju många drog till USA och senare till Sverige – lever de flesta här ett ganska gott liv.