3 september 2026
Min kära svenska vän mailar. Hen har läst finska några terminer och, enligt min åsikt, lärt sig en hel del. Klart språkbegåvad och därtill mycket intresserad av Finland och dess kultur.
“Ska jag fortsätta en termin till? Det är mycket läxor”, skriver hen.
Min tanke har nog under många år varit, att avbrutna språkstudier båtar föga” (gammalt svenskt uttryck med meningen “inte är till någon större nytta).
Jag står nog fast vid det, men känner ändå ett behov av nyansering. Vill man lära sig exempelvis nederländska borde det vara ett projekt lätt att genomföra. Inte minst om man exempelvis har litet tyskkunskaper.
Kruxet med finska är, att ordförrådet till största delen är helt olikt det i svenskan och närbesläktade språk. En finsk telefon heter inte “telefon”, den heter “puhelin”.
Det är ju enormt jobbigt i början att banka i sig de finska orden. Fast, sakta men säkert börjar man se mönster och logik.
Finskan har ett frekvent verb som heter “puhua” och betyder “att tala”. Avledningsändelsen “-lin” betecknar en apparat eller ett verktyg.
Med vetskap om det sistnämnda är det inte svårt att förstå, att finskans “puhelin” är en “pratapparat”. Eller att “tietokone” betyder “dator”. Man kombinerar “tieto” (“kunskap”) med “kone” (“maskin”).
Jag tycker det är ett mycket talande ord: “Kunskapsmaskin”.
Min svenska vän kan ju redan på detta stadium en del finska. Är hen beredd att försöka memorisera åtminstone några tusen ord ytterligare?
Som lök på laxen kommer finskans synnerligen komplicerade grammatik. Exempelvis har språket inga prepositioner, istället böjer man med hjälp av så kallade kasus.
Så klart tar det tid att plugga in kasusen (de är 15 stycken men blott kanske 10 används i vardagliga sammanhang).
Läser man nederländska (ett språk jag inte kan) så inbillar jag mig, att man på rätt kort tid kan så mycket att det går att konversera en blomsterhandlare i Amsterdam.
Så är det inte med finskan. Du får nöta in väldigt mycket innan det blir möjligt att kunna börja använda språket. Min erfarenhet är, att de flesta ger upp innan det så att säga börjar bli skoj på allvar.
Kanske skulle jag råda min svenska vän att fortsätta, men helt i egen takt. Man kan se finskan som en oerhört fascinerande hobby. Författaren till “Sagan om ringen” J.R.R. Tolkien lär ska ha studerat finska, men besökte dock aldrig Finland.
Det finns en berättelse om hur han på biblioteket i Oxford hittade en finsk grammatikbok: “Det var som att upptäcka en komplett vinkällare fylld av flaskor med ett fantastiskt vin av en sort och smak som man aldrig tidigare smakat”.
Helt säkert finns det ett värde i att bara “lukta en smula” på språket ifråga. Att ta det som ett intellektuellt äventyr, ungefär som jag tror bridge med alla sina regler är för en del.
“Docendo discimus” (“Genom att undervisa lär vi oss själva”) säger ett bevingat latinskt ordspråk. Jag står till förfogande dygnet runt vad gäller vännen i Sverige.
Och glädjande nog mailade vederbörande helt nyligen, att hen tänker köra en termin till.