21 maj 2026
Två av mina allra bästa vänner och tillika mycket skickliga kollegor mailar – oberoende av varandra och med visst tidsmellanrum i samma ärende:
“Du borde kanske dra ner litet på takten vad gäller kåserierna. Skriva en gång i veckan. Risken är annars att det blir för mycket för en del läsare”.
Sanna ord och jag håller fullständigt med. Skulle själv aldrig orka läsa en journalist eller författare som spottar ur sig så mycket så intensivt.
Nu har ju min lilla “blogg” inget kommersiellt syfte och den går ut till under 50 personer. Man kan enkelt be att få slippa den genom att maila mig på “sorenvikt@gmail.com”.
Det är mycket möjligt att jag, likt en otränad långdistanslöpare, måste gå ner i takt. Men märker att det är en lagom “utmaning” – vid sidan av 10 000 steg alla dagar – att skriva något var dag.
Idén fick jag efter att ha läst en text i Hufvudstadsbladet om journalisten, politikern och diplomaten Ralf Friberg som nyligen gick bort:
“Han konstaterade om sig själv att han hela sitt liv försökt leva efter parollen nulla dies sine linea, ”ingen dag utan en skriven rad”. Det levde han verkligen upp till.”
Är man pensionär och därmed har mycket tid till sitt förfogande, känns det som en slags liten skrivtävling med sig själv som enda deltagare.
Några kommentarer har jag kanske inte något större behov av. Jag vet att jag är en hyfsad skribent – förmodligen en aning självcentrerad och med förkärlek för att skriva om språk och psykologi.
En sådan text som denna tar för övrigt sällan längre tid än 15 minuter att producera.
Borde nog ta upp gitarrspelandet, men är för lat. Borde få ordning på nygrekiskan, men är för lat. Borde städa och dammsuga, men är för lat.
Skrivande däremot ser jag inte som något arbete. Det är bara kul och fingrarna dansar liksom på egen hand på tangentbordet.
Kanske ginge det att nästa vår samla 365 texter till ”Ett år med kå-Sören”. Mitt i alla introspektion och självupptagenhet är jag dock realist nog att förstå, att det förmodligen inte skulle bli någon kioskvältare…