26 juni 2026
Idag är sista dagen av en vecka i Sveriges grannland Estland; tre dygn i Tallinn, två i Viljandi och nu två i Tartu.
Det är kanske mitt 20:e besök i landet. Första gången var då befrielseprocessen hade börjat runt 1990, men rubeln fortfarande var valuta. Året därpå, den 20 augusti 1991, blev så Estland åter en fri och självständig stat.
Det skrevs väldigt mycket och restes till Estland de där åren. Med fotograf Micke Jonsson åkte jag många gånger fram och tillbaka. Det kan vara en efterhandskonstruktion, men minns att hissarna i MS Estonia kändes rätt skrangliga…
En förfärlig olycka och tragedi av episka mått.
– Vi finländare har ju en mycket svår historia bakom oss. Generellt är det kanske litet enklare för finländare att betrakta havet som en grav, sade rättsodontologen Helena Ranta, som obducerat flera Estonia-offer, när jag intervjuade henne.
Idag hör man väldigt litet om Estland. Kanske är det som ordspråket säger; hälsan tiger still.
Av landets omkring 1, 3 miljoner invånare är en fjärdedel ryssar. Viss uppmärksamhet väckte det när kommunala rösträtten i fjol drogs in för dem med ryskt pass. Det handlade om cirka 80 000 personer och en del födda i Estland.
– Man känner inte av några direkta spänningar. Men en del yngre ryskspråkiga kan inte så bra estniska. Deras föräldrar kan det inte alls.
– Jag jobbar som estnisklärare för ryska barn och det känns viktigt att de får chans till god utbildning och jobb, förklarar en estniska som jag intervjuar.
Estland är ett alldeles underbart land att semestra i. Som ett Finland i miniatyr. Men en krogafton här kostar inte skjortan.
Gång på gång förundras vi över hur låg notan är, nu senast igår kväll då en utmärkt gösfilé och tre flaskor mörkt estniskt öl gick på 37 euro. Reskamraten åt en utmärkt biff för 28 euro.
Eftersom jag skrivit mycket om Tallinn, med knappt en halv miljon invånare, tycker jag det är roligt att visa runt en smula. Jag har också gjort ett antal små guider till Tallinn, en fantastiskt fin gammal stad, inte minst härlig om sommaren med alla utomhusterasser.
Det kryllar av finnar här. Ofta har färjebolagen specialerbjudanden då man kan åka över från Helsingfors för en spottstyver.
Under en hel vecka i Estland har vi inte träffat en enda svensk! Ja, förutom några ungdomar i en sportbar den kvällen Sverige spelade fotboll mot Tunisien 20 juni.
Jag har förklarat för vänner och bekanta i Sverige att jag mer än gärna tar dem runt i Tallinn och kanske även en sväng till Tartu, där Gustav den andre Adolf anno 1632 grundades det svenska rikets näst äldsta universitet (efter Uppsala).
Intresset hittills är…svalt.
Det är väl litet synd, för tar man exempelvis Finland blir de få vänner som kommer över på besök ofta helt lyriska.
– Våra bekanta förstod inte alls varför vi åkte till Finland, berättar skolkamraten Eva från Nässjö, som med sin man i fjol sommar besökte såväl Helsingfors som den östliga, karelska delen av landet.
För seniorer är Estland perfekt. Dels den relativt lugna takten och att allt är så avspänt. Än mer för att en svensk eller finsk pension plötsligt ökar markant i värde.
Om några timmar tar vi tåget från Tartu till Tallinn. Reskamraten stiger av vid Lennart Meri-flygplatsen, intill Tallinn.
Lennart Meri (1929-2006) var det moderna Estlands första president och därtill en omtyckt författare.
Har man suttit varenda afton i en vecka och pokulerat med en kär vän, är det en smula trist att ta avsked. Har medvetet bokat in ett par krogmiddagar i Helsingfors med goda vänner i veckan som kommer (tyvärr ej till estniska priser…).
Mötas och skiljas. Gemenskap och ensamhet. Yin och Yang.
Minns när vår studentklass i Huskvarna träffades för sista gången och vi skulle ut i “det verkliga livet”. Jag fick några ord med vår klassföreståndare Mats, som gick bort härförleden.
Han citerade det kanske mest kända av alla franska ordspråk:
“Partir, c´est mourir un peu”. “Att resa är att dö en smula” i ordagrann översättning.
På svenska säger vi väl oftast “att skiljas är att dö en smula”.
Tänker allt oftare på den resa vi alla måste göra och från vilken ingen återvändo gives.
Måhända går det ännu att få litet uppskov.
Vilhelm Moberg beskriver så fint i “Din stund på jorden” tidens tand. Fastighetsmäklaren Albert Carlson ser från ett hotellrum i Laguna Beach i Kalifornien tillbaka på sitt liv. Han är 64 och ensam efter två skilsmässor, barnen hör sällan av sig.
Storebror Sigfrid var Alberts förebild i ungdomen. Men han dog bara 19 år gammal, efter att ha slängt sig i en snödriva under en militärmanöver, där han helt enkelt inte längre förmådde lära sig döda.
Albert var bara 14 men storebroderns död, efter en kort sjukdomsperiod, gnager fortfarande i den åldrade svensk-amerikanens sinne.
Några ord från Sigfrid gjorde speciellt stort intryck:
“Ta vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är din stund på jorden!”