24 augusti 2026
Sitter om aftonen på café och babblar en smula i mobilen med syrran, ungdomskompisen Matz i Göteborg och min finska väninna Paula, lektor i finska språket.
Mitt emot mig sitter två unga kvinnor. De håller på med något som liknar luffarschack, ritar upp rutor i ett skrivhäfte och fyller i desamma.
Jag brukar aldrig störa mina “medfikare”, framför allt inte om de är unga tjejer. Men nu kan jag inte bärga mig. Vad är det för spel de roar sig med?
– Det är en metod där man systematiskt försöker planera och påverka sitt liv, svarar en av dem.
Jag blir fascinerad och frågar om de månne är “ylioppilaita”, det vill säga studenter.
– Ja, det är vi. Fast just nu har vi sabbatsår och jobbar, svarar den andra.
Det känns inte som att jag ovillkorligen måste veta vad de jobbar med. Så jag frågar istället om deras vidare planer.
– Tänker ni läsa vidare? Vad vore era drömjobb?
Flickorna svarar unisont, att sådant är för tidigt att avgöra nu. Först vill de resa och se sig om i världen.
– Bra! Jag har själv rest en smula som journalist.
Så byter samtalet fokus. De hävdar att jag talar väldig bra finska (fast naturligtvis märker de brytningen).
– Finska är min hobby sedan drygt 30 år. Men jag är svensk och har inga som helst finländska rötter, svarar jag och sopar diskret ner min
oöppnade Kallifatides-bok samt grekisk-engelska lexikon i väskan.
– Olen luonteeltani uskomattoman laiska (Jag är av naturen otroligt lat), passar jag på att tillägga.
Men det verkar inte de unga damerna riktigt tro på.
– Hur många språk talar Ni? frågar en av dem.
– Perfekt eller hyfsat?
– Det senare.
Jag skulle ha låtit den gode Kallifatides stanna i väskan! Lexikonet likaså. Minns att jag för bara någon vecka sedan kåserade om att för tid och evighet slippa just denna ständigt återkommande fråga.
Men det vore oartigt att inte svara så rara personer, och jag rabblar fritt ur minnet. Räkna får de göra själva, om nu det skulle vara av något intresse.
– Wow! utropar en av dem. Jag vill bli som Ni när jag är äldre.
(I Finland duar man helst inte äldre personer och jag är van och tar inte illa upp).
– Som jag? Gammal och trött och tung i benen..?
– Ni är ung i sinnet!
Jag blir smått överväldigad av de vänliga och så fullständigt oväntade orden. Har faktiskt aldrig någonsin hört en sådan replik och det är mycket rörande.
Reser mig och säger något som efteråt känns en smula uppstyltat:
– Toivotan teille, mukavat neidit, hyvää illanjatkoa ja onnea elämäänne (Jag önskar er, mina trevliga fröknar, en fortsatt god afton och lycka till med era liv)!
Går så till Lidl och köper bubbelvatten. Orkar inte förrän efter kvällsmaten slå på tv-nyheterna. Numera är det nästan bara elände därute i världen.
Önskar – så att hjärtmuskeln nästan sprängs – att det ska gå bra för de bägge unga kvinnorna. Och de verkade redan så mogna och företagsamma att några “förebilder” nog knappast behövs.
Åtminstone inte en knubbig farbror som var morgon och kväll linkar runt med sin stegmätare här i stadsdelen Kampen och lägger upp sina böcker på cafébordet, i hopp om att något roligare ska komma emellan och avleda uppmärksamheten från de grekiska verbtabellerna.
Detta var en sådan afton.