15 april 2026
– Ich habe eine Überraschung für dich (Jag har en överraskning för dig), säger min tyska väninna Bettina när hon dimper ner på besök här i Prag.
Det visar sig vara ett brevkuvert, adresserat från hennes mormor till hennes mamma och sänt 1944.
– Tror du det går att spåra den här adressen?
– Natürlich.
Så kommer det sig, att vi en förmiddag i mitten av april sitter på ett tåg till den lilla staden Dobřichovice, med blott dryga 3 000 invånare och belägen 21 kilometer sydväst om Prag.
Adressen på kuvertet är ”Krajurtegasse”. En tjeckisk AI-sökning ger vid handen att vägen numera heter “Krajníkova”.
Vi är framme på en halvtimme och invid stationsbyggnaden stöter vi på två tjeckiska damer.
– Jag känner igen adressen. Det är alldeles här i närheten, förklarar en av dem.
En förbigående man, som bär på en stor hacka, råkar höra vårt stamtal.
– Jag bor på Krajníkova, följ med mig!
Bettinas far var en på sin tid relativt känd konstnär i Tyskland. Så framstående att han slapp bli soldat och istället sändes till Tjeckien 1944 med ett antal kollegor, där de förutsattes fortsätta måla tavlor i regimens smak.
– Han gillade det inte, men hade ju föga val, förklarar Bettina vars mor och far hann bo i Tjeckien fram till befrielsen från nazismen 1945.
Huset visar sig vara helt fantastiskt, Bettina känner igen det från gamla foton och lyser klarare än en tänd julgran.
– Jag har hemma en bild, förklarar hon och pekar upp mot huset. En bild där mamma och pappa står på den där balkongen.
Vi ringer på en klocka. Grinddörren är öppen, men det skulle kännas fel att objuden bara traska in.
Jag sätter mig på en mur i närheten och börjar författa ett kort brev. Men hinner inte skriva mer än Dobrý den (God dag) förrän en äldre kvinna kommer gåendes genom trädgården.
Bettina förklarar sitt ärende, jag tolkar till tjeckiska, och den äldre damen lyssnar uppmärksamt. Stämningen blir snabbt varm och hon berättar att huset byggdes 1929 och därefter litet om vilka som sedan ägt det.
Själv bor hon här sedan 1966.
– Mina föräldrar sade alltid att de kände sig välkomna här, även om tyskarna ju i kriget var fienden, förklarar Bettina för henne.
Vi presenterar oss litet närmare och damen i det spatiösa huset berättar att hon har en bakgrund som lärare i latin vid Prags universitet. En titt på tjeckiska webbsidor visar att hon haft en ledande position bland Tjeckiens klassiska filologer.
– Jag var i Finland 1962 som medlem i en kör av högskolestunder, berättar hon vidare. Och i Berlin har jag så klart varit.
Vi får en stunds samtal och utbyter e-adresser. Bettina berättar att hon har några gamla bilder hon gärna vill sända.
Det är med en känsla av tillfredsställelse och lättnad som vi stiger på tåget tillbaka till Prag. Allt gick, ursäkta ordvitsen, fullständigt som på räls.
– Ein historischer Tag (En historisk dag), sammanfattar Bettina.