22 mars 2026
När jag kom till Finland 1996 var bland det första jag gjorde att söka mig till den då ännu existerande Pressklubben i Helsingfors.
Den kom att bli ett vattenhål i många år och mången god afton. Där satt ofta ett gäng finlandssvenska kollegor och även sådana från finskspråkiga media.
En sorts “genväg”, kunde man nog säga, att relativt snabbt skaffa sig en kompis-krets. Och ofta bjöds alltså möjlighet att öva sin då ännu ganska svaga finska.
Minns att vi på måndagskvällarna brukade vara ett stort gäng. Jag inledde alltid med att först gå till en sedan länge nedstängd pizzeria nära järnvägsstationen och inmundiga en capricciosa nedsköljd med en literbägare finskt mellanöl.
Enda irritationsmomentet var, att de så uppenbart hörde redan vid beställningen i disken att jag inte var finländare. Man fick en nummerlapp, säg att jag hade nummer 33.
Från högtalarna hördes efter en stund:
– Numero kolmekymmentäyksi, numero kolmekymmentäkaksi, number thirty-three, numero kolmekymmentäneljä…
Därefter var det Pressklubben som gällde ända fram till “valomerkki”, det finländska systemet med en lampa som blinkar och förkunnar att nu serveras det inte mer alkohol i afton.
Pressklubben stängde ned 2014. Saknaden var stor till en början. När sedan utrikesministeriets presscenter slog igen dörren 2020 – i samband med pandemin – smalnade det sociala livet av ytterligare.
Jag är tacksam över såväl Pressklubben som presscentret; bägge spelade en viktig roll för beslutet att så småningom permanent slå sig ner här i Finland.
Men på väg mot 70-strecket (ja, jag vet jag är litet tjatig…) känns mycket annorlunda. Det går lika bra att skriva sina artiklar på stamfiket som på presscentret. Och man behöver inte ovillkorligen ha kollegor runt omkring sig hela tiden.
Ej heller nattsuddande lockar; i bädd runt 22 och upp vid 5-snåret på morgonen, utan krapula (det finländska ordet för baksmälla).
Roligt så klart att av och till äta lunch eller middag med någon finländsk vän. Jag har försonats med vetskapen att det till 99 procent kräver att JAG tar initiativet. Man kan inte och ska inte flytta till ett annat land för att försöka ändra dess kultur.
Finland har många fördelar och även om de själva ställer sig frågande, är det ju nu för nionde året i rad fastställt att detta lands invånare är lyckligast i världen…
Träffar i eftermiddag Olle och Emmi – båda en bit över 80. Det blir en fika på ett café i området Brunakärr, fem kilometer från centrum längs Mannerheimvägen och där de för övrigt har sitt seniorboende.
Hoppas kunna fortsätta att då och då träffa Emmi, Harry, Heidi, Heikki, Juha, Kristian, Miia, Nisse, Paula, Roger, Riitta och Stina för lunch eller middag. En eller ett par timmars samvaro räcker fullt och gott.
Ibland hävdas det i psykolog-spalter, att den som inte förmår vara ensam med sig själv heller inte klarar av att på ett sunt sätt umgås med andra. Kanske blir behovet av autonomi större med åren.
Detsamma gäller kravet att gemenskap ska kännas värdefull, en process där man både tar och ger, pratar och lyssnar.
Skönt dock att efter en smula socialiserande regelbundet dra sig tillbaka till sitt ide och den varma, elektriska snuttefilten samt dagens edition av Helsingin Sanomat.