30 juni 2026
Efter snart trettio år i Finland kan jag ibland fortfarande fundera kring en sak…
Här i Helsingfors är det – inte minst om somrarna – fullt med turister. Jag bor fem minuters promenad från turistattraktionen Tempelplatsens kyrka och möter dagligen personer från hela världen som står och rådbråkar sina mobiltelefoner och turistkartor.
Lokalbefolkningen tar ingen notis. Aldrig har jag sett någon stanna upp och erbjuda sin hjälp.
Det vore helt tokigt att tolka detta som bevis för motvilja mot turister. Så är det absolut inte!
Men på något vis finns det bara inte i finländskt DNA att gå fram till vilsna turister och fråga om de behöver hjälp.
Själv har jag nästan gjort det till en sport att försöka hjälpa vilsekomna från hela världen.
Senast för några minuter sedan hjälpte jag två unga japanskor, som frågade efter buss 400 till Myrbacka i Helsingfors grannstad Vanda.
Jag gick med dem till vår stora bussterminal och visade till och med plattformen ifråga.
Nu ska väl kanske erkännas att jag ofta har en egen ko i diket…
“Oma lehmä ojassa” eller på svenska “En egen ko i diket” betyder, att man gör något med baktanken att även själv gynnas. En möjlig översättning vore kanske att man “har en egen agenda”.
Min kossa i diket är att jag tycker det är kul att öva språk. Jag kan dock inte japanska och hade egentligen ingen egennytta av att typ hjälpa de unga flickorna, som stod och vände och vred på sina mobiltelefoner i morse.
Men de blev så tacksamma och skrattade hjärtligt när jag vid avskedet fyrade av ett “sayonara”, det vill säga “farväl”.
För många år sedan sprang jag på en grupp om nog minst 20 kineser. De kom från huvudstaden i provinsen Sichuan vars namn är Chengdu. En liten stad med cirkus 14 miljoner invånare.
Sichuaneserna letade efter Sibelius-monumentet och dit är det faktiskt inte lätt att hitta. Jag erbjöd mig att åka spårvagn med dem och gå med de sista metrarna fram till monumentet ifråga.
När vi var framme och skulle skiljas ställde kineserna upp sig på en lång rad, alla ska skulle skaka hand med den märklige västerlänningen som uppenbart tyckte väldigt mycket om att öva mandarin.
– Huanying lai dao Sichuan (Välkommen att besöka Sichuan)! sade de.
Hade de istället velat skriva ner inbjudan skulle det ha kunnat se ut så här:
欢迎来到四川！
Ett tredje möte med utländska turister dyker upp i minnet. Det var ett par som satt på samma café som jag en morgon i stadsdelen Kampen.
Eftersom jag snabbt hörde att de var greker missade jag inte chansen och snabbt fick vi upp konversation. De visade sig vara gifta och frun jobbade inom statlig förvaltning i Athen.
När jag frågade efter mannens yrke, svarade han:
– General. Fast pensionerad.
Hustrun preciserade:
– Trestjärnig general.
Jag kunde inte låta bli att skämta en smula, sträckte upp bägge händerna i luften:
– Jag kapitulerar!
Turligt nog tycktes generalen och hans hustru ha en god portion humor.
Nu händer det ju även att man i sommarsolen får spontankontakt med finländare. Det är faktiskt också mycket stimulerande.
De undrar alltid, vad en rikssvensk gör i Finland. Några verkar ha litet svårt att tro att man faktiskt kan flytta hit från Sverige med främsta ambitionen att lära sig flytande finska.
Jag är ganska säker på att det, innan dagen är över har kommit till flera sådana här spontana möten. Ganska uppiggande och jag behöver numera inte nödvändigtvis lösa alla världsproblem i ett svep.
Det kan vara glädje nog att hjälpa ett par unga japanskor till hållplatsen för buss 400 mot Myrbacka.